Blogg

Det var ingen markering mot Sd, det var mot alliansen man markerade och för Sd man öppnade

Kategorier: Blogg

Dagens Nyheter hävdar bestämt i en upphöjd klarsyn att en socialdemokratisk regering är det enda sättet att nu få genomslag för en liberal politik och för en vakthållning mot de mörka krafter som hotar att underminera vårt samhälle.

Peter Wolodarski skriver i sin kolumn att uppenbarligen har ingen förstått motståndet inom C och L mot Sverigedemokraterna och skillnaden i synen på Sd inom alliansen, samtidigt som han ärligt nog konstaterar att Ulf Kristersson inte har någon annan egentlig syn på dem än den som finns i centern och liberalerna, eller i Kd.

I Sydsvenskan skriver Per T Ohlsson att ”fronten” genom veckans nej till Ulf Kristersson höll, det vill säga att anstormningen av de mörka krafterna i form av Sverigedemokraterna stoppades. Eller med hans tidigare finstämda språkbruk neandertalhögern understödda av brutala och råbarkade direktörer och Sverigedemokraterna fick inte som de ville.  Dagens Nyheter har tangerat samma sorts språkbruk genom att avfärda dem som vill ha en alliansregering med att det är en fiskmåshöger hemmahörande i utkanterna av den svenska politikens gamla ryttmästarboställen på Östermalm. Det är för övrigt fint att just dessa ledarsidor kritiserar förflackningen av debatten och generaliseringarna på nätet och på andra ställen. Men viktigare:

För det första finns det ingen skillnad i syn på Sverigedemokraternas politik mellan partierna alliansen, eller inom moderaterna. Det utesluter inte att det finns skilda individuella bedömningar om partiets historia och dess nutid. Det förändrar inte det faktum att Sd är ett parti som inte bör ha inflytande över grundläggande värden i det svenska samhället.

Däremot finns skilda uppfattningar på två andra grunder som är mer avgörande för synen på regeringsbildande. För det andra handlar det om  hur man bäst motverkar deras tillväxt. För det tredje handlar om det vilken tro man har till att de ska kunna avgöra eller påverka en alliansregerings politik.

När SDS menar att ”fronten höll” är det fel eftersom ingen front prövades. Det var inte Sverigedemokraternas politik som prövades utan en alliansregering bestående av två av alliansens partier, som inte var mer beroende till Sd än att det var C och L som fällde den.

I strävan att motverka Sverigedemokraternas tillväxt var detta en Pyrrhusseger.  Istället för att tvinga Sd att bekänna färg inför sina väljare, som till största delen främst vill ha regeringsskifte testade man alliansen. Hade Sd röstat nej, då eller senare, hade detta varit ett budskap viktigt nog. Då hade Sd testats. Nu testades alliansen och föll.  Utan att Sd behövde visa något. En lärdom från runt om i Europa, och i historien, är att när centrum inte längre håller, när centrum inte kan agera och visa handlingskraft och när politikens konflikter inte längre finns i centrum vinner populism och extremism. Då blir det inte politikens konflikter som präglar centrum som avgör val utan periferins, extremismens, konflikter med de centrala samhällsvärderingarna som påverkar kommande val.

Det fanns i onsdags en vinnare och det var Sverigedemokraterna. Att hävda att det innebar att ”fronten höll” är som att tro att man får friskt luft genom att öppna fönster och dörrar när det brinner i huset. Oavsett hur man ser på uppkomsten av oenigheten mellan de fyra innebar rösterna mot en av Ulf Kristersson ledd regering ökat syre till Sverigedemokraterna, ökad misstro mot de befintliga partierna och en fortsatt passivitet till de problem och hot som måste mötas om missnöje och populism ska kunna motverkas. Fronten höll inte. Däremot öppnades fönster och dörrar för Sverigedemokraternas tillväxt.

Den andra skillnaden i uppfattning om Sd handlar om att partiet genom att medverka till en alliansregering skulle få denna att föra en främlingsfientlig eller fascistisk politik. I vissa tidningar och på vissa ledarsidor har det liknats med marscherande svarta stövlar och nazistiskt maktövertagande. Det är befängt, oförskämt och ren dumhet.

Peter Wolodarski tar mer lågmält i sin krönika upp att moderaterna i Staffanstorp kommit överens med Sverigedemokraterna om att förbjuda servering sav halal och kosher kött i kommunens regi, om jag förstått det rätt. Det är en överenskommelse som är skamlig men innan man nationellt fördömer detta som fascism och förakt för religiösa värderingar kan det vara värt att påminna om att halal- och kosher-slakt är förbjudet i Sverige som ett av få länder i Europa. Man har också kommit överens om att höja skatten, vilket även det får anses vara ett steg i strid med allianspolitik. Men det säger inte ett skvatt om hur en alliansregering skulle föra sin politik.

Det finns bland de partier som formar alliansen noll vilja att gå Sd till mötes i frågor som gäller vårt samhälles grundläggande värden. Det gäller medlemskapet i EU, närmare samarbete med Nato, värnet av demokratins värderingar och Sverige som en rättsstat i alla avseenden. Det handlar om en anständig flyktingpolitik på rättsstatens grund, respekten för människor varifrån man än kommer och vem man än är. För allianspartierna är detta definierande faktorer och det är allianspartierna som är och har varit drivande i dessa frågor.

På vilket sätt skulle Sd kunna ändra detta utan att en sådan alliansregering hade bytt politik eller fallit genom sin inre splittring? Det är regeringar som skriver propositioner, inte någon annan. För min del kan man gärna tala med Sd och gärna få dess stöd i alla de frågor där de är i majoritet men inte organisera ett politiskt samarbete med dem. Det är ju så både socialdemokrater och allians har gjort redan. Ingen har vunnit någon votering i riksdagen mot den andre utan att Sd har gett sitt stöd.

Däremot har S haft ett organiserat samarbete med Vänsterpartiet. I decennier har man lutat sig mot ett parti som hyllade delningen av Europa, hyllade Stalin, hyllade diktatur efter diktatur, förutom att S själva hyllade en lång rad diktaturer som Vänsterpartiet i dag bara vågar hylla i skymundan.

Vänsterpartiet vars ledande företrädare samtliga gått med i ett parti som hyllat diktaturen och förtrycket, som gratulerade Venezuela hela vägen fram till kaos och våld och som vill upphäva privat ägande vilket leder fram till diktaturen. Den svenska vänstereliten har sällan gjort sig upprörd över detta.

Socialdemokraterna som under det senaste årtiondet, tillsammans med det än ivrigare Vänsterpartiet, har gått emot tankarna på att man ska göra något åt hedersförtryck, som låtit antisemitismen sprida sig i en kommun som Malmö och som inte märkt något när socialdemokraterna i Malmö och SSU Skåne hemfallit åt antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck. Som låtit parallella rättssamhällen växa fram i gängkrigens skugga. Som i Mellanöstern inte lyft kritiken mot antisemitismen som vill förgöra Israel utan tvärtom i FN-resolution efter FN-resolution gjort gemensam sak med Israels fiender för att utöver den svenska kritiken mot Israel vända världssamfundet mot landet.

På vilket sätt skulle detta parti stå för en liberal agenda? Som accepterat att den kommunistiska maximen att vinst är stöld och att privata välfärdsföretag bör förbjudas, som fört en budgetpolitik som handlat om att ständigt öka utgifter utan hänsyn till dess kostnader?

De problem som S har inom Skåne brukar vi anklaga andra partier för, utanför alliansen. Den gräns som man där inte lyckats upprätthålla är den gräns vi måste upprätthålla i dag mot alla mörka krafter.

Tanken att det görs bäst genom en socialdemokratisk regering samtidigt som Sd tillåts växa är att leva i en parallell liberalistisk dimension. Sverige behöver en liberal förnyelse som genom sin handlingskraft möter både Sveriges problem och de mörka krafterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

På motsvarande sätt har

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *