Det blir mindre frihet, även för britterna

Publicerat av Gunnar Hökmark den

I diskussionerna om den Brexit som till slut inträffade i fredags blottläggs en lång rad olika myter om EU som bygger på missförstånd, medial slapphet ( jag förvånas ständigt över hur även erfarna reportrar faktiskt saknar grundkunskaper om EU ) och medvetna mytbildningar. För mig är det uppenbart att Brexit är en sorglig process. 

Den har redan försvagat Europa, till Putins, Xi Jinpings och Trumps glädje och de gläds inte för européernas skull utan för sin egen. Den försvagar Storbritannien som nu på nytt har fått sin flaga halad, som en fortsättning på de reträtter som förvandlat ett imperium till en global stormakt och nu en regional stormakt. Den delar Storbritannien och riskerar att leda till en delning av den union Det förenade Kungadömet är. Till detta kommer att Storbritannien förlorar stora delar av det som under fyra decennier varit den egna hemmamarknaden. Det är svårt att se vari allt detta det finns något att glädjas över. 

Det finns de som menar att Storbritannien nu står fritt att fatta sina egna beslut. Det har man kunnat även tidigare i alla de frågor som varit och förblir nationella men man förlorar inflytande över de frågor som är gemensamma och kommer att påverka Storbritannien även i framtiden. Man har förlorat kontrollen över stora delar av den egna ekonomin i och med att man inte vet under vilka villkor man kommer att handla med världen utanför Storbritannien, bara att det blir med sämre villkor än i dag. 

Det finns därför anledning att understryka följande: 

För det första växer inte Europeiska unionen av någon egen kraft eller egen vilja. Det är medlemsstaterna gemensamt som bestämmer över vilka kompetenser EU ska ha, var man ska ha gemensamma uppgifter och lagar. Det är en av många myter att EU växer på medlemsstaternas bekostnad eftersom det alltid är EU som får uppgifter av medlemsstaterna eftersom det gynnar dem. 

För det andra fattar inte EU några beslut som blandar sig i den enskilda medlemsstatens politik. EU som sådant fattar egentligen inte några beslut utan det gör ministerrådet, som är medlemsstaternas gemensamma forum och Europaparlamentet. Där fattas beslut om europeisk gemensam lagstiftning eftersom man fått i uppgift av medlemsstaterna att göra detta. 

För det tredje finns det inte något beslut om lagstiftning som inte beslutats av folkvalda politiker. Det är vare sig byråkrater, tjänstemän eller kommissionärer som fattar beslut om europeiska unionens lagar. Precis som i Sverige eller i en kommun ges de i uppdrag att förbereda beslut och när besluten är fattade har de uppdraget att genomföra det. 

För det fjärde har jag väldigt sällan hört argument emot de gemensamma marknader som leder till den gemensamma lagstiftningen. Det är svårt att se hur nationella telemarknader skulle vara bättre än öppna marknader med konkurrens och avskaffade kostnader för roaming och surf. Samma gäller finansmarknader, banksektorn, den inre marknaden med alla produkter och tjänster och varje medborgares rätt till frihet och rörlighet. Tågmarknaden som underlättar för tågresande. Flygmarknaden som gjort flyget väldigt mycket billigare med fler avgångar. Energimarknaden som ger säkerhet och lägre priser samt förutsättningar för att öka möjligheterna för förnyelsebara bränslen och utnyttja de energikällor vi har på bästa sätt, till exempel kärnkraften. Den gemensamma forskningspolitiken ger möjligheter som vi annars inte hade haft.

Öppenheten i den högre utbildningen har gjort det möjligt för svenskar att läsa i London vilket nu blir svårare men där övriga EU står öppet. Man kan självfallet ha synpunkter på de gemensamma beslut som formar gemensamma marknader men det tillhör liksom nationella beslut politikens vardag och påverkar inte behovet av gemensamma marknader i en global ekonomi som annars skulle vara övermäktig för Europas länder att påverka. Det skulle inte ge den välfärd som gemensamma marknader ger och vi hade inte fått de marknadsreformer som detta har inneburit. Konkurrens och etableringsfrihet liksom innovationer och låga priser. 

Det finns än fler områden där vi behöver bli starkare genom att agera gemensamt. Det gäller migration, stödet till demokratins utveckling i våra grannländer, den gemensamma säkerheten, kampen mot terrorism och kriminalitet, miljö och utrikespolitik. Det kommer inte utan att alla medlemsländer är med på det men inget land står starkare i den processen för att man står ensamt. 

Självfallet kan det kännas roligt för brittiska politiker att själva nu bestämma över bilars utsläppsgränser men de kommer att få anpassa sig till de europeiska regler som gäller. Det samma gäller kemikalielagstiftning, produktstandards och regler för elkontakter. När det gäller elkontakter finns det gemensamma regler för säkerhet men inte för hur de ska se ut. Det är svårt att se brittiska elkontakter som en frihetsrörelse, inte minst med tanke på att problemet är att de är oreglerade. Tron att det är självbestämmande att bestämma över hur mediciner ska kunna lanseras på marknaden utifrån egna regler och inte gemensamma, vilket innebär att de inte kan lanseras i andra länder, är en torftig syn på suveränitet som missar att Storbritannien nu förlorar den suveränitet det innebär att vara en likvärdig del i beslutfattande som gäller allt ifrån stort eller smått och som knappast blir bättre för att nationella politiker är klåfingriga istället för att man är det gemensamt, om man är klåfingrig. 

De reformer som Boris Johnson nu för fram handlar om stora utgiftsökningar för investeringar i infrastruktur. Det har aldrig funnits ett hinder för att göra detta tidigare, lika lite som att sänka skatter eller som nu blir följden att höja skatter. EU har aldrig hindrat, påverkat eller begränsat något av det Johnson nu säger sig vilja göra efter Brexit.

När det gäller klimatpolitik, säkerhetspolitik och handelsavtal är EU ledande. Storbritannien eller Danmark kommer aldrig lika lite som Sverige kunna gå i täten för detta och det kräver gemensamma regler och lagar. Det är så vi kan möta kinesisk aggression, rysk påverkanspolitik och Trumps motvilja mot fri handel. EU har genomfört fler handelsavtal än någon annan, vilket kommer britterna till del. Nu måste de ha sina egna, förutom med EU, och det kommer bli svårt eftersom man är mindre. 

Någon frihet eller demokratisk triumf finns inte i att Europa blir svagare, de auktoritära regimerna starkare och den europeiska ekonomin vekare. När britterna ska exportera till Sverige måste deras produkter uppfylla de krav som vi ställer i Sverige. Det underlättas för dem av att alla andra EU-länder har samma krav. Förutom Storbritannien som får anpassa sig till oss andra. Det finns ingen återvunnen kontroll över det, bara förlorat inflytande.  Ett svagare värn av vår gemensamma frihet. Mindre frihet för medborgarna. Så är det tyvärr med det. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.