Det är med sans och balans vi räddar liv – inte med hets och panik

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det är ett i hela världen pressat läge för människor och ekonomi. Coronaviruset är i sig en utmaning med den influensa det drabbar människor med över hela världen. Men än värre problem riskerar den ekonomiska nedgång pandemin leder till att bli, både för människor och för hälsa. 

En global ekonomi som drabbas av negativ tillväxt, det vill säga som gör världen fattigare, slår hårt mot fattiga människor över hela världen. Ökad hunger och svält, svårare att bekämpa smittsamma sjukdomar där Coronaviruset är en mindre del i den stora hotbild som människor runt om i världen möter, arbetslöshet och ökad fattigdom slår mot hälsa, social trygghet och människors överlevnad. De sista 30 åren har vi haft en global ekonomisk utveckling som lett till kraftigt minskad barnadödlighet över hela världen, likaså allt färre mödrar som dör i barnsäng, högre förväntad levnadsålder, minskad svält, större förmåga att stå emot och överleva naturkatastrofer och som ett led i förbättrad ekonomi en större förmåga att bekämpa de farsoter som tar människors liv i miljontal, där malaria är ett exempel. 

En global ekonomi i fritt fall kommer slå direkt mot detta. Det är för mig obegripligt att så många tror att nedstängda ekonomier är att välja människors liv före ekonomin. Då fattar de inte hur beroende människors liv och trygghet är till tillväxt, välstånd, mat för dagen, vaccin, sjukvård, skola, arbete, investeringar i vattenförsörjning, avlopp med så mycket mera. 

Det som gäller världen i stort gäller självfallet också Europa och Sverige. Tron att nedstängda samhällen inte leder till svåra konsekvenser för hur samhället fungerar, hur människor lever och överlever, hur sjukvård ska kunna finansieras, hur investeringar i bättre hälsa ska kunna ske med mycket mer är aningslös men välspridd. 

Nu riskerar vi att få en fundamental utslagning av företag och stora delar av svenskt näringsliv som vi aldrig har kunnat se en motsvarighet till. Med det följer arbetslöshet och hopplöshet i ett samhälle som redan lider av hög arbetslöshet. I spåren av nedlagda företag följer tragedier och desperation. Det är cyniskt och enkelspårigt att tro att frågan om hur vi nu bekämpar spridningen av pandemin bara är en fråga om pandemin. 

Vi måste hantera spridningen och vi måste ha beredskap för intensivvården som kommer att krävas för framförallt riskgrupper. Men vi måste också inse att ett mänskligt samhälle ständigt värnar människors liv på många andra sätt. Den balansen måste vi finna. 

Det är för mig slående hur många som i krisen har kommit att bli till de aktörer som vi så ofta ser i kriser. De som ropar mer på ännu mer åtgärder, som tror att allt kan lösas bara man gör rätt och inte fel, som tror att det finns ett enda rätt och allt annat fel, som underminerar förtroende för dem som har de svåra besluten att fatta och som förstår att avvägningar om åtgärder i dag måste ses i perspektivet av hur långsiktiga de kan vara, när de behövs bäst och gör störst nytta. 

Min uppfattning är att regeringen agerade för sent och tyvärr lät tiden gå. Jag noterade lätt roat att ett antal journalister agerade bestämt mot kritik mot regeringen och trodde sig se försvaret i grundlagen och dess regler om myndigheters självständighet utan att veta eller förstå att det likväl är regeringen som styr riket och som måste göra de avvägningar och prioriteringar som ligger ovan den enskilda myndighetens förmåga och perspektiv. Den måste i kristider vara proaktiv och inte reaktiv. 

Men med det sagt vill jag också säga att även om en och annan statsepidemiolog kunde uttryckt sig bättre och kommunicerat bättre så har likväl de berörda myndigheterna en kompetens som är högre än diverse debattörer som valt att så misstro och panik. 

Kritiken eller synpunkter mot enskilda detaljer får inte störa den helhetsbild som mogna beslutsfattare måste kunna ha. Och jag tror att de avvägningar som de gör är sådana avvägningar som måste göras. Och där finns en kvalitativ skillnad mellan läkar- och forskarsamhället gentemot en och annan chefredaktör som snarare än att bilda misstro mot svår krishantering borde bidra till sans och balans med de olika synpunkter som man måste pröva. Hetsen mot enskilda myndighetspersoner hedrar inte dem med ansvar som lagt grunden för den men underlättar heller inte krishantering när den är som svårast. Jag tror för min del mer på erfarna epidemiologer, forskare och läkare – de är inte ofelbara allra minst i en kris som har fler frågetecken än svar och det finns olika uppfattningar även där men likväl en etablerad kompetens – än oerfarna skribenter som har sin plattform främst som tyckare. 

Det samma gäller även de desinformatörer, ryktesspridare och regimer som nu försöker utnyttja krisen till att så misstro och splittra vårt samhälle. Det är alltför många som hjälper dem. Den kinesiska ambassaden reagerade starkt https://www.expressen.se/nyheter/coronaviruset/kinas-ambassad-kraver-ursakt-efter-debattartikel/ när jag påpekade att den kinesiska propagandan som utmålade Sverige som det stora problemet i Europa och Europa det stora problemet i världen missar det fundamentala, nämligen att den kommer från Kina, bottnar i en undermålig djurhantering och låga livsmedelsstandards vilket tillsammans med diktaturens förtryck av varningar och sanning har lett till att världen har drabbats så som nu skett. 

Det raseriutbrott som de demonstrerade för att uttrycka sitt förakt för det fria ordet är ett uttryck för diktaturens syn på yttrandefrihet och demokrati men det som är oroande är att, inte många men likväl, en del hakade på den kinesiska propagandan eller menade att vi ska tiga inför dess hot. Så hanterar man vare sig en kris eller värnar demokratin. 

Vad som var helt rätt eller helt fel när det gäller krishantering kommer vi aldrig få veta eftersom smittan sprider sig bortom mänsklig kontroll oavsett hur vi gör. Och de som inte tror att några avvägningar måste göras kommer hävda att alla liv kunde räddats om man gjort som de sa, utan att inse att de som nu drabbas hårdast är personer som redan är hårt drabbade av andra sjukdomar. 

Det vi måste hoppas på är att smittspridningen begränsas så snabbt som möjligt och att vi kan få vårt samhälle att så snabbt som möjligt återgå till det normala. Så räddar vi nämligen långt fler liv än på något annat sätt. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.