Den förlorade suveräniteten långt större än den återvunna

Publicerat av Gunnar Hökmark den

När förhandlingarna om de framtida relationerna mellan EU och Storbritannien till slut gick i mål på julafton var det en väldig befrielse. Inte för att avtalet är bra eller stärker någon av sidorna utan för att alternativet hade varit värre. Frånvaron av ett avtal hade varit allvarligt för båda parter, men värst för britterna. Men värre är att utan ett avtal, men med en mängd uppkommande svårigheter när det gäller inte bara handel utan leveranser, resande, säkerhet, forskning, så hade risken funnits för en avgrund vad gäller relationer mellan ett av Europas viktigaste länder och EU. 

Storbritannien har det svårt nog som det är. Storbritannien är från beslutet om brexit ett land med vikande investeringar och vikande ekonomi. Liksom en gång i början på 1970-talet har man ett budgetunderskott på nära 20% och en snabbt växande statsskuld. 

Efter förhandlingarna där man kämpat för att få vara en så nära del av den inre marknaden och samarbetet men utan att vara en del av det har man nu ett beroende till att EU anser att man uppfyller gemensamma standards. Tjänstesektorn är med små undantag inte berörd av avtalet. Den finansiella sektorn ställer den brittiska finanssektorn utanför EU. När det gäller europeisk politik mot Storbritannien eller Kina kommer man vara beroende av ett europeiskt agerande för att kunna stå emot påtryckningar. När det gäller USA hoppas man på ett vänligt bemötande från den andra sidan Atlanten. Man hoppas intensivt att det gamla samväldet kommer att snabbt vilja ingå i nya handelsavtal. Så oberoende har man inte blivit. Storbritannien är i själva verket nu mer beroende till andra, och deras beslut, än när man var en del av de beslut som fattades. Så suveränt har man inte blivit när man är i händerna på andras välvilja. 

Det hävdas likväl nu från de sanna brexiterna att man återvunnit sin suveränitet. Och det är ju sant i formell mening i en lång rad mindre frågor, lika sant som att man förlorat en del av den suveränitet som består i att man är med och formar stora och gemensamma beslut kring miljö, säkerhet, handel och ekonomi. Man blir inte mindre beroende till de beslut som fattas av andra i Europa men man blir tveklöst mer beroende till hur andra aktörer i världen ställer sig till Storbritannien. Det är ingen styrkeposition man har satt sig i och det stärker inte någon suveränitet. 

Om man ska reflektera mer grundläggande kring vad begreppet suveränitet innebär i en modern tid så är det helt klart att brittiska parlamentariker nu har återvunnit rätten att fatta beslut kring de frågor som man tidigare beslutade om gemensamt. 

Storbritanniens parlament kan nu fatta sina egna beslut om livsmedelsinformation, hur varor ska märkas, vilka säkerhetsstandards som ska gälla för elektriska produkter och vilka kemikalier som ska få användas och hur de ska marknadsföras. De kan också gå i täten för att sätta sina egna miljöstandards, till exempel som tillåter större utsläpp CO2 än i EU och de kommer också kunna besluta om mer av statsbidrag (det senare var en viktig del i förhandlingarna, så de genomfördes inte i en nyliberal yra ). 

De kommer däremot inte ha något inflytande på de regler och standards som gäller på den marknad som är deras största och som är avgörande för deras företags export.  Den delen av suveräniteten har de gett bort och den återvinns inte i någon form. Ska man exportera till EU måste man acceptera den inre marknadens regler som de utformas av andra. 

Det gäller inom banksektorn, energisektorn, frågor om dataöverföring, telekomsektorn och en lång rad andra delar av moderna ekonomiers verksamhet. 

Men de brittiska parlamentarikerna kommer absolut få fatta sina egna beslut om standards och den byråkrati som reglerar varje rättsstat och marknad. För de brittiska medborgarna innebär däremot utträdet en förlorad suveränitet vad gäller fri rörlighet, fritt företagande och fria möjligheter att bosätta sig. 

Det brittiska parlamentet har återvunnit sin makt att bestämma över bankers kapitaltäckning, den kemiska industrins tillåtna substanser och nivån av utsläpp, för att ta några exempel. Men allt detta måste däremot ske i anpassning till den verklighet man lever i och de förutsättningar som gäller där brittiska företag vill vara verksamma. 

För medborgare och företag är det normalt sett egalt vem och var som man bestämmer om hur livsmedelstillsatser ska utformas, vad som gäller för standards för teknisk utrustning och hur de globala målen för klimateffekten ska utformas. Viktigare är att reglerna finns och att man har samma när man reser, att man har samma regler när man ska exportera och importera och att man har en stark aktör bakom ryggen när man vill investera i andra delar av världen.

Brittiska medborgare och företag har därför förlorat sjöar av suveränitet i det Europa de lever i. Brittiska parlamentariker kan förvisso göra sina egna bedömningar om hur man anpassar sig till världens villkor och till den verklighet man möter. 

I den verkligheten ingår ingen fri rörlighet, ingen fri etableringsrätt, inte en del av gemensamma marknader med fri konkurrens och ingen del i studentprogrammen, för att ta några exempel. 

Britterna som personer har inte vunnit någon suveränitet och den suveränitet som brittiska parlamentariker anser sig ha vunnit är i ett modernt samhälle inte väsentlig eftersom det berör frågor där verkligheten, teknologin, miljön och förutsättningarna är mer bestämmande än olika politiska uppfattningar. Skatterna har de redan tidigare kunnat höja och sänka, men kommer nu tvingas höja för att betala för ökade offentliga utgifter och lägre tillväxt, försvaret har man beslutat om själv liksom om polisen, sjukvårdens organisation har varit egna beslut men samarbetet om vaccin, gemensamma lager och medicinsk-teknisk utveckling ställer man sig utanför. 

En ekonomi i fritt fall under pandemin, som redan innan var på väg neråt, en union som riskerar att spricka, ett samhälle där unga anser sig lurade på sin framtids suveränitet. Men brittiska parlamentariker kommer som sagt att kunna fatta sina egna beslut om hur glasspaketens information ska se ut, de kommer att kunna bestämma när pubarna får hålla öppet, vilket de för övrigt kunde redan innan. Men ett land som står ensamt och utanför, i beroende till andras välvilja och beslut. Det finns en liten suveränitet även i detta men den är inte stor, den är liten jämfört med den suveränitet som britterna förlorat. Som individer och som nation som påverkar Europa. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.