Det som uppenbart kommer att dominera den kommande veckan är det amerikanska presidentvalet. Eurokris och europeiska krisekonomier får nu träda tillbaka till förmån för presidentvalets dramatik men också för de uppenbara problem som präglar USA och amerikansk ekonomi.
Det är för de flesta uppenbart att valets utgång kommer att påverka inte bara världen i dess helhet utan också Europa. Det är bara det att frågan om hur de olika alternativen kommer att påverka är mer osäkerhet. Ett problem för den diskussionen är att europeisk och svensk rapportering från den amerikanska kampanjen är så europeisk och så svensk att det lämnar lite utrymme för att förstå USA som ett annat samhälle med andra tankar och andra värderingar, och en annan roll i världen än Europa. Det är mindre en rapportering från USA än en rapportering från en kontinent som är annorlunda än Europa.
Just därför blir vi lätt överraskade över att amerikaner inte röster som vi tycker att de bör göra, vilket i sin tur bygger på att vi heller inte förstår vad som händer och varför. Därför blir amerikanska presidenter sällan de frälsare som de ibland framställs som men heller inte de spöken som de också framställs som, om de är för långt ifrån det som är europeisk normalitet. De måste fungera inom ramen för ett omfattande politiskt system av kontroller och balanser.
Deras handlingsutrymme bestäms mer av det politiskt möjliga för en stormakt vars beslut omedelbart återverkar på global säkerhet och därmed den egna nationens trygghet. Det är ingen tillfällighet att amerikanska presidenter blir mer lika till sin politik och sina resultat än vad de själva vill tro.
Men likväl spelar det roll hur budgetunderskottet hanteras, om det får fortsätta att växa som nu eller om det stramas åt. I det ena fallet kommer den globala ekonomin påverkas av växande skuldproblem och i det andra av åtstramningen. Och bägge kandidaterna kommer tvingas försöka göra både och. Och det spelar stor roll vilket förtroende som den amerikanska ledningen lyckas etablera gentemot allierade, konkurrenter och fiender.
Och det förtroendet byggs på olika sätt, som båda kandidaterna kommer att söka använda. Kanske är det så att den globala konfliktnivån stegras med Romney, kanske är det så att utmaningarna mot USA blir större med Obama, kanske är det så att amerikanskt ledarskap blir mer ledande med Obama eller kanske med mer tillit bland allierade med Romney. Ja, så svårt är det. Det var med Kennedy som världen kom så nära ett kärnvapenkrig man kunde komma och det var med Nixon som samförståndet med Kina etablerades, med Reagan som järnridån besegrades, med Clinton som marknadsreformerna gav tillväxt.
För experter och kommentatorer är det obehagligt att erkänna, men det är få som har lyckats förutspå amerikanska presidenters inriktning och resultat, inte bara för att de varit otydliga eller alltför tydliga om saker som är osäkra utan också för att världen gör presidenten. Kanske är det som snarare så att det är den långsiktiga utvecklingen av USA som en framgångsrik president kan sätta agendan för. Och det som USA behöver är det som är upplysningsidealens politiska visioner. Det är också vad världen behöver. Och i den delen och i andra delar är det knappast så att vi får se resultatet på tisdag utan långt därefter.
Under den kommande veckan kommer det europeiska perspektivet handla om bankunionsfrågor, förberedelser för långtidsbudgeten, med Merkel i parlamentet, omfattande diskussioner i EPP-gruppen samt en första diskussion i ekonomiska utskottet kring bankkrislagstiftningen. För min del följs den senare frågan upp genom anförande på den svenska bankföreningens bankdagar om bankkrislagstiftningen.
På måndag röstar vi om europeisk bredbandspolitik där jag räknar med att få igenom nya vassare och ambitiösa krav på kapacitet och kriterier för offentliga bidrag. Och så blir det skäl att följa upp frågan om socialistgruppen stöd till den ukrainska regimens sätt att genomföra val på. Tillsammans med Ryssland och Vitrysslands utrikesministrar har man hyllat valets genomförande, i kontrast till alla dem som pekat på valfusk och framförallt manipulation och maktmissbruk.
Kanske kommer svenska socialdemokrater här hemma ta itu med frågan om varför de vill ha två olika nivåer på medborgarskap i den svenska välfärden, där en del medborgare får lov att välja medan andra får nöja sig med att deras kommunalpolitiker väljer åt dem.