De som ständigt hyllade diktaturen – artikel i NT

Publicerat av Staben den

Trivialiserar man hyllningarna till förtrycket förvränger man inte bara historien utan man underminerar också framtiden.

Varje människas liv och död förtjänar sin respekt oavsett vem det är. Det gäller lika mycket anhörigas och vänners sorg. Det gäller också dem vars uppfattningar om grundläggande värden har gått på tvärs med våra egna. Även de som förespråkat våldet och förtrycket, har sina närmaste som bör respekteras.

Men även sanningen och historien bör respekteras, liksom de som fallit offer för det förtryck som av alltför många har hyllats. Trivialiserar man hyllningarna till förtrycket förvränger man inte bara historien utan man underminerar också framtiden.

Under de senaste veckorna har vi sett devota hyllningar till två av dem som under årtionden har sjungit förtryckets och diktaturernas lovsång. Det är som att delar av svensk kulturelit, och motsvarande delar av den svenska journalistkåren, inte har sett eller hört hyllningarna till extremismen och till regimer som systematiskt fängslat, torterat och avrättat inte bara politiska motståndare utan var och en som har setts som en fiende.

Litterära och konstnärliga gärningar både kan och ska självfallet bedömas och hyllas utifrån deras egna kvaliteter men det får inte leda till att man trivialiserar föraktet för demokratin och individers frihet till att någon var rebell eller busig.

De människor runt om i världen, i våra närmaste grannländer och i Asien, som fått sina liv skövlade upplevde aldrig avrättningarna, det totalitära förtrycket eller alla deras försvunna släktingar som något busigt. Det handlade om brott mot mänskligheten och något som går bortom de olika politiska uppfattningar som vi alla kan diskutera bortom det personliga.

Författaren eller skådespelaren har inte större legitimitet att hylla förtrycket än några andra av dem som i dag förtalar demokratin, skanderar våld och hat och som ser den enskildes frihet och liv underordnad högre mål.

Tar man ställning för dem som anser att människors liv inte har något värde annat än för revolutionen, diktaturen eller de totalitära målen handlar det om något djupt personligt som inte har med skilda politiska uppfattningar att göra. Det har nämligen med respekten för våra medmänniskors liv och deras frihet att göra. Det är något djupt personligt. I den frågan finns bara två ställningstaganden. Antingen värnar man varandras rätt till att tycka även det vi ogillar eller så applåderar man dem som tar ifrån oss våra liv för att våra åsikter inte passade dem.

I den tid vi lever i är det inte svårt att se varför det är farligt att blunda för det personliga ansvaret i dessa frågor.

Det säger något inte bara om de som nu gått bort utan också om dem som nu hyllat personerna bakom den extremism som under årtionden gått diktaturernas ärenden. En samhällssyn som relativiserar eller trivialiserar förtrycket saknar en riktig värdegrund. De som under årtionden reagerat med förtjusning, fnissande eller som avfärdat extremismen som lite chickt radikal eller något progressivt när personerna levde, blundar för uppfattningar som hade kostat oss alla demokratin och livet om de fått gehör.

Det är en brist på bildning och kunskap, trots att det är detta de vill excellera med. Det är en oförmåga att dra och upprätthålla de gränser som demokratin förutsätter hos oss alla, trots att de inte drar sig för att hos andra utmåla dessa gränser för att demonisera politiska uppfattningar man ogillar.

Med detta sagt. Varje mänsklig gärning förtjänar sin respekt på dess egna meriter. Det gäller i dessa fall den konstnärliga banan liksom livsgärningen i övrigt. Den ena vare sig eliminerar eller väger upp den andra. Må de vila i frid liksom förtryckets miljontals offe


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.