Dags lämna både spetskandidatsystem och fransktyska axeln

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Redan när den så kallade spetskandidatprocessen påbörjades inför Europavalet 2019 var Ursula von der Leyen ett namn som sågs som en tysk reserv när eller om spetskandidaten Weber inte skulle fungera som kandidat efter valet.

Nu blev det tidigt uppenbart att spetskandidatsystemet vare sig lever upp till sina egna föreställningar om demokrati och förankring eller till de krav som ställs på kompetens och förtroende. Och då blev det en lång rad andra namn som blev tänkbara.

Holländske Timmermans som på grund av kompetens och erfarenhet är ett bra namn, men alltför politiskt belastad som socialistisk spetskandidat, Michel Barnier som vuxit genom Brexitförhandlingarna, med en bred erfarenhet bakom sig, och så de många andra namnen. Vestager, som aldrig var aktuell annat än i svenska krönikörers perspektiv, politiskt med svagt stöd och från alltför liten partigrupp och alltför litet land, det senare borde inte vara så men så är det.

Det mest logiska borde ha varit Barnier, fransman och EPP men med ett bredare politiskt stöd än så. Men eftersom Frankrike var tydligast med att säga nej till Weber blev det av inrikespolitiska skäl omöjligt att låta en fransman ersätta en tysk som Frankrike sa nej till. Så borde det heller inte vara men så är det. Så därför kom Timmermans upp som alternativ. Men som socialistisk kandidat hade han många fler emot sig än om han förblivit den förste vice ordföranden i kommissionen som han varit under den senaste femårsperioden.

Och ur ett politiskt perspektiv var det inte acceptabelt att ett val som lett till att socialister mer än andra förlorat och bara var näst största grupp skulle utse ordförandeposten. Även om den inte ska vara så politisk som bland annat spetskandidatsystemet vill göra den till bör den posten ha sin förankring i utfallet av Europavalet och svara mot de politiska styrkeförhållandena. Så bör det vara även om inte posten ska politiseras.

Med von der Leyen som ordförande i EU-kommissionen får den en ordförande som har politisk tyngd i sitt hemland, som visserligen inte kan anses ha varit politisk stark i sitt ansvarsområde när det gäller det tyska försvaret men som likväl framstår som kompetent att hålla samman kommissionens arbete, företräda EU och hålla samman unionen kring dess grundläggande värden.

Det återstår självfallet att se om hon får stöd i parlamentet men det ska nog mycket till för att parlamentet röstar ner en kandidat som regeringscheferna har nominerat och som blir den första kvinnan på posten. Självfallet kommer hon få EPP-gruppens stöd även om hon inte är spetskandidat, rimligen också från de andra partigrupper som nu får sina namn på plats i kommissionens ledning. Det är knappast troligt att den socialistiska gruppen förenar sig med nationalister och kommunister för att fälla en överenskommelse som flertalet av dess nationella partiledare står bakom.

Ett problem med denna lösning är att den sitter fast i den gamla tradition mellan Frankrike och Tyskland som bygger på föreställningen att EU är en fråga för dessa länder mer än andra. Så kan det inte vara.

Nu är det inför kommande mandatperioder dags att skrota både spetskandidatsystem och den fransk-tyska axeln.

Spetskandidatsystemet bygger på en artificiell syn på demokrati, eftersom Europavalet inte handlar om vare sig spetskandidater eller om kommissionen utan om de parlamentariker som väljarna ska utse. Det begränsar mängden möjliga kandidater samtidigt som det inte finns på kartan att någon partigrupp kommer få ett så stort stöd att man kan hävda att dess ledande företrädare ska bli kommissionsordförande. EPP och än mer Socialistgruppen förlorade väljarstöd och var ingen av dem innan valet så stora att man kunde göra sådana anspråk. Inte ens EPP som förblir den största enskilda partigruppen kan efter ett förlustval hävda att man har fått ett stöd som ger ett mandat för att politisera ordförandeposten i kommissionen. Det strider dessutom mot fördragets bestämmelser om att ordföranden ska nomineras av Europeiska rådet utifrån utfallet i Europavalet.

Den fransk-tyska axeln missgynnar små länder och den motverkar ett EU håller samman. Den svarar heller inte mot en politisk samstämmighet. Den är bara ett gammalt arv från en tid då EU var sex medlemsstater.  Den motverkar den förnyelse som Europa kräver. Nu måste grunden för ett EU som när det gäller strategisk förnyelse är bredare än den gamla fransk-tyska axeln. I norra Europa bör de nordiska länderna tillsammans med de baltiska och länder som Holland och Irland bilda ett kraftcentrum som inte bara bedriver politisk förnyelse utan också förnyar hur unionen styrs och formeras. Så sannolikt blir von der Leyen ordförande för kommissionen, sannolikt överges nu spetskandidatsystemet och förhoppningsvis kan Sverige och andra länder bidra till ett EU som inte roterar kring en gammal och föråldrad axel.

 

 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.