Dags för verklighetsförankrad diskussion om invandringen

Publicerat av Staben den

Den ena sidan vill med bestämdhet hävda att händelsen inte har någon relation till migrationspolitik och det stora flyktingmottagandet. Ofta sägs där också att antalet döda människor var lika högt förut, som om det är statistiskt rimligt att nedgången i lägenhetsslagsmål ska kompenseras med dödsskjutningar och vansinnesdåd. Det är en statistikexercis som bortser från att det är människoliv det handlar om och att varje dödad är en för mycket.

Den andra sidan hävdar att det är invandrarnas och flyktingarnas fel. Den till och med säger att människan som döljer sig bakom flyktingen eller invandraren är på ett sådant sätt att det leder till kriminalitet, dödsskjutningar och knivdåd. Det är ”dom” som är problemet.

Den första diskussionen känns till synes mer symptomatisk, men har i grunden en kall inställning till alla de människor som drabbas av segregationens misslyckanden, den tafatta kriminalpolitiken och oförmågan att upprätthålla en gräns för vem som har rätt att komma till vårt land och under vilka omständigheter. Det är en förment generositet – förment eftersom det inte handlar om egen generositet, bortser från dem som i segregationens områden drabbas av det hat de en gång har flytt ifrån, den kriminalitet som sliter sönder deras liv och hotar dem själva och deras barn. Det är en lättfärdig generositet som bortser från den verklighet som blivit de mångas. Att leva i en stadsdel där dödsskjutningar, sprängdåd, parallella rättssystem och hot är vardag saknar i stort sett allt som de förment generösa tror sig bidra med.

Den andra diskussionen är orättfärdig och ibland skamlig. Där finns det de som menar att det är invandrare i gemen som har ställt till det för vårt land. Kriminalitet, skjutningar och våld. Och där finns de som menar att ”de är sådana” och som bortser att den stora gruppen de talar om någon gång bodde någonstans med sin familj och hade sitt arbete i ett ordnat liv som slogs sönder. De förtränger också att en stor del av det svenska samhället bärs upp av människor som kommit till vårt land. I grunden är det också en hedersfråga att vi kan ta emot förföljda och hårt drabbade människor, även om vi inte kan göra det helt på egen hand.

Ett problem för hela vårt samhälle är att dessa båda diskussioner pågår som i skilda världar utan att något finns där emellan. Den ena gruppen menar att det inte finns några egentliga problem med en stor invandring, den andra menar att invandringen är roten till alla stora problem. De är i grunden lika kallsinniga till människors liv och verklighet, bara det att deras kallsinnighet riktas mot olika grupper av människor. Deras argumentation handlar ofta om att bevisa hur rätt man hade snarare än att hantera de problem vi har. De som menar att invandrare bär på en kollektiv skuld kommer till exempel inte kunna hantera segregationens utmaningar som vi har oavsett vad de tänker. De som förnekar eller förminskar dessa problem kommer heller inte kunna hantera dem.

För det första är det alltid brottslingar och terrorister själva som ska hållas ansvariga. Inte grupper av människor. Det är i själva verket ett sätt att lyfta det individuella ansvaret från den enskilde att lägga det på gruppen. Det paradoxala är att båda diskussionerna som jag beskrivit ovan bidrar till den kollektiva skulden. Den första genom att säga nej till åtgärder som handlar om att möta brottsligheten i de segregerade områdena  och den andra genom att lägga problemen på invandrare och flyktingar som kollektiv.

För det andra är de problem som vi har med kriminalitet, segregation och social missanpassning en konsekvens både av att vi har misslyckats med att bekämpa kriminalitet genom en kombination av släpphänthet, förnekelse och valhänthet. En lång rad av de brott som vi ständigt drabbas av har begåtts av personer som begått upprepade brott och ibland heller inte har uppehållstillstånd. Segregationen beror på en misslyckad arbetsmarknad, en bidragspolitik som stimulerar bidragstagande istället för jobbsökande och en dåligt fungerande skola, för att ta några exempel.

Hedersförtrycket som håller många unga människor i bojor bottnar i en ovilja att ens tala om det tills för några år sedan, i tron att det tillhör den kulturella mångfalden. En del i detta problem är tanken att man inte ska behöva anpassa sig till Sverige utan att Sverige ska anpassa sig till den som kommit hit. Det är fel. Vi ska i Sverige ha en öppenhet för mångfald, men utan krav på att anpassa oss till kulturer som formats i andra delar av världen och som en stor del av våra invandrare har flytt ifrån.

Det är ett politiskt misslyckande som vi ser ständigt när politiker upprepar sin bestörtning, upprördhet och chock, men samtidigt upprepar sin passivitet och valhänthet.

För det tredje är det självklart att mycket stor flyktinginvandring och invandring, ibland under sken av att vara flyktinginvandring vilket i sig leder till en gråzon i människors liv, har skapat problem för Sverige och det svenska samhället. De problemen drabbar alla som lever här men framförallt de mest utsatta i de segregerade områdena. De som där vill starta ett nytt liv tvingas av andra att leva kvar i sitt gamla eller att få det nya livet raserat av kriminalitet.

För det fjärde är det inte människor som kommer från andra delar av världen som är problemet. De är i grunden som vi, vilka vi nu är. Även om en stor del av vår brottslighet har sina rötter i invandringens områden är brottslighetens andel bland människor ändå så pass liten att den inte säger något om dig eller mig. Det är vi själva som människor som måste stå för vad vi gör och visa vad vi kan bidra med.

Men vi måste som medborgare i vårt samhälle diskutera segregation, integration, flyktingpolitik och migrationspolitik oberoende av de två lägrens fördomsfulla fördömanden.

Vad är det som gör att vi låter människor som begår brott fortsatt ha uppehållstillstånd? Varför utvisas inte grova brottslingar som är av annan nationalitet? Varför accepteras människor som flyktingar när de har sin familj kvar och själva inte är utsatta för någon förföljelse eller regelbundet kan återvända på besök? Varför har vi urholkat kraven på flyktingar och invandrare när det gäller att försörja sig själva? Varför har vi ett bidragssystem som uppmuntrar till bidrag istället för arbete? Varför har vi en arbetsmarknad som gör det svårt att få jobb? Varför tillåter vi parallellsamhällen? Varför låter vi grov brottslighet fortsätta som om det är en del av vår vardag? Varför slår vi inte sönder gängkriminaliteten? Varför låter vi människor som saknar reella flyktingskäl komma som flyktingar?

Varför låter vi inte rättsstaten fungera som ett skydd för alla dem som lever i vårt samhälle och varför låter vi inte dess regler gälla för den invandring och flyktingmottagande vi vill öppna för? När diskussionen endast förs i de två olika lägren som är besatta av sina fördomar växer problemen. Istället för att förneka problemen eller använda Vetlanda-tragedin för att skuldbelägga en grupp människor är det de frågorna vi bör ställa oss. Då blir den politik som behövs lättare att formulera, även om den kommer att möta svårigheter. Det är det bästa sättet att hedra dem som nu drabbades av ännu en tragedi. Vi bryr oss genom att göra något, inte genom att säga det vi brukar säga.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.