Detta förenas med att vi också ser fler politiska krafter som tävlar om regioner och länders framtida utveckling. Kina har en aktiv agenda för att påverka och vinna inflytande. Ryssland har en energipolitik som syftar till att knyta fler till sig. I Mellersta Östern ser vi en utveckling där länder som Iran aggressivt vill sätta en ny agenda. Det är en politik som man gärna förenar med den islamistiska dagordning som tävlar om den politiska makten i de länder som nu prövar demokratins möjligheter i norra Afrika.

Det är inte självklart vad som händer i vare sig Nordafrika eller i Mellersta Östern. Men en sak vet vi. Situationen i dessa länder kommer inte att stanna vid det gamla.

Där framtiden är osäker finns det desto större möjligheter och större anledning att påverka. Det gäller för Europa och EU att i dessa delar av världen inte bara vara ett föredöme som förenar öppna samhällen och personlig frihet med civilisation, demokrati och välstånd. Vi behöver också göra vad vi kan för att stärka demokratiska krafter som sätter individens rätt och värdighet i förgrunden. På det viset kan vi ge stöd till en utveckling som ger marknadsekonomi och tillväxt, liksom sekulära samhällen som utvecklas på rättsstatens och demokratins grund. Det bidrar inte bara till bättre samhällen där utan också till en fredligare och stabilare omvärld.

Den arabiska våren har visat att de grundläggande fri- och rättigheterna inte är något unikt västerländskt, ett tankesätt som är några få människor i det rika norr förunnat. I stället är det som många av oss – men inte alla – alltid har hävdat, något universellt allmänmänskligt. Det är inte bara vi i Europa och USA som vill kunna utrycka oss fritt, välja vem som ska styra våra länder och kunna sätta upp ett grönsaksstånd utan att få det konfiskerat av maktens godtyckliga tentakler. Viljan till frihet och ett drägligt liv finns lika stark i arabvärldens samhällen som i våra.

Frågorna om vart arabvärlden nu tar vägen är många. Man kan tänka sig två olika scenarier, visserligen dragna till sin spets, men som ändå kan vara nyttiga som referenspunkter.

I det första scenariot lyckas al-Assad i Syrien bita sig fast vid makten genom ohämmat våld mot sina egna medborgare. Ryssland och Kina blockerar fortsatt en FN-resolution och ett internationellt agerande. När antalet döda uppnått ännu högre tal än i dag orkar folket inte längre, utan resignerar, och hukar under det brutala våldet. Europa ser stillatigande på hur tyrannens förtryck sjunker in. Den arabiska socialismen under Baath-partiet lever kvar.

Al-Assads seger ger svallvågor över resten av regionen. En framgång för det brutala våldet och förtrycket stärker modet hos dem som hellre ser det brutala våldet än att ge upp sin makt. Iran blir stärkt. Den arabiska våren riskerar då att glida över till en vinter utan demokratiska framsteg. Förtrycket blir kvar. Inga fler diktaturer faller.

I de länder där revolten redan ägt rum byts de gamla förtryckarna ut mot nya. De islamister som framställer sig som moderata – i Egypten och Tunisien – riskerar då bli dominerade av de krafter som är kompromisslösa. I stället försvagas kvinnans ställning, demokratin blir satt ur spel och marknadsekonomin får aldrig något utrymme att skapa välstånd. Enskilda människors rätt och värdighet går förlorad till förmån för ett mer eller mindre totalitärt system.

Länderna vänder sig bort från väst, tar den inåtvända vägen. Rörligheten vad gäller såväl varor, tjänster och kapital som människor och information begränsas. Det sker ingen inom-regional integration.

De liberala krafterna hinner och orkar aldrig samla sig och bilda en kritisk massa utan försvinner både ut i periferin och ner under jorden.

I det andra scenariot får omvärldens tryck i kombination med det syriska folkets mod al-Assad på fall. Syrien blir därmed det första stora arabiska landet utanför Nordafrika där den arabiska revolten lett till drastiska förändringar, något som skapar nya vågor av frihet i regionen, där olika regimer – av rädsla för att utvecklingen ska spridas till deras länder – lättar på förtrycket. Den arabiska Baath-socialismen förpassas då till historien så som vi såg socialismen i Europa förpassas till det förgångna när muren föll. Iran förlorar sin viktigaste allierade i regionen.

I Tunisien och Egypten visar sig de valvinnande islamisterna vara så moderata som de påstår. De utvecklas i riktning mot det turkiska AK-partiet, snarare än mot sunnimuslimsk extremism. De blir arabvärldens motsvarighet till kristdemokrater, och utvecklar stabilitet, öppenhet, rättsstat och marknadsekonomi. Öppenheten mot omvärlden blir en central utvecklingsstrategi, och regionens länder integreras sinsemellan, med EU och den inre marknaden som förebild. Ett europeiskt perspektiv skapar en ny bild av förnyelsen av det arabiska samhället.

De islamdemokratiska partierna utmanas av liberala rörelser, som tack vare förenings- och pressfrihet lyckas bygga upp en kritisk massa. Inom en tioårsperiod har ett demokratiskt maktskifte efter val och utan våld ägt rum.

De två scenarierna är som sagt dragna till sin spets. Det finns massor med varianter och nyanser att diskutera. Men vilken väg Arabvärlden väljer är viktigt inte bara för araberna, utan även för Europa. Och vi som européer har en skyldighet att göra vad vi kan för att påverka regionen i rätt riktning. Även om dessa länder ligger långt från Sverige tillhör de Europas absoluta närområde. Och vårt inflytande är stort, och har potential att vara ännu större.

I en värld där USA vänder sig inåt, både för att landet har egna inhemska problem och för att det råder en motvilja till engagemang i andra delar av världen, är det viktigt att EU kliver fram och tar sitt ansvar. Det var främst brittiska och franska styrkor som upprätthöll flygförbudszonen över Libyen. Men nu måste vi visa en annan kraft och styrka när det gäller de idéer som ska ligga till grund för den framtida utvecklingen i denna del av världen.

Nu gäller det att vår politik utformas så att vi gör vad vi kan för att så mycket som möjligt av scenario två blir verklighet. Det handlar om friare tillgång till den europeiska marknaden, stöd till kapacitetsuppbyggnad för demokratiska krafter och hjälp till att upprätthålla öppenhet på olika sätt.

Det vinner både vi och araberna på. De liberala krafterna i Nordafrika och Mellanöstern ska veta att de har en vän i den Europeiska unionen. Det är en uppgift för EU, för regeringar och politiska partier. I stödet för demokratins krafter finns det ett oändligt antal uppgifter bara vi ser de möjligheter som finns.

Gunnar Hökmark, MEP och ansvarig inom EPP-gruppen för grannskapspolitik

Det sa Gunnar Hökmark, vice ordförande i Europarlamentets största partigrupp EPP efter att ha lett ett möte med den politiska kommitten till den gemensamma parlamentariska församling som etablerats mellan EU och de sex partnerskapsländerna Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Armenien, Azerbadjan och Georgien. Vitryssland deltar inte i det parlamentariska samarbetet så länge man inte uppfyller grundläggande krav på parlamentariska val.

Europeiska länder ska ha möjligheter till ett ökat europeiskt samarbete men det ställer krav på transparens, rättstat och demokratisk utveckling, sa Hökmark.

Det är viktigt att de reformer för budgetstabilitet inom EU, som nu förhandlas, inte genomförs så att de länder som har euron blir till en egen klubb och de som av olika skäl står utanför blir till en annan. Då riskerar vi att få en uppdelning av Europa som vare sig löser de grundläggande problemen eller ger de möjligheter till den tillväxt vi behöver, skriver Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker.

De budgetpolitiska reglerna innehåller inte så mycket nytt eller relevant för de kommande tio årens budgethantering men förslagen om beslutsfattande i en särskild struktur kan leda till ett EU som utvecklas i olika takt och i olika grupper och som gör det svårare att genomföra de regler och de reformer som kan göra hela Europa starkare.
De senaste 20 åren har Europa genomgått en mirakulös förändring. Efter järnridåns fall har vi sett en enhetsprocess som då hade kallats naiva fantasier. Många av de länder som i 50 år led under socialistiskt förtryck och sovjetisk makt bakom järnridån i ett delat Europa är nu delar av ett gemensamt och öppet Europa.

Med utvidgningen mot Västra Balkan, där Slovenien redan är medlem, Kroatien i färd med att bli det och flera andra länder i regionen strävar mot medlemskap kan ännu ett av Europas öppna sår läkas. För dem som levde i eller flydde från den etniska rensningen och krigen är detta konkret verklighet, för oss andra är det en påminnelse om att fred och säkerhet inte handlar om högtravande formuleringar utan något som uppnås genom konkret politik.

Euron inte orsak till skuldbördan
Den europeiska ekonomiska krisen beror på att politiska beslut i många länder har lett till vikande konkurrenskraft och växande underskott och skuldbördor. Problemen hade inte varit mindre utan den inre marknaden och den fria rörligheten. Deras underskott och deras skuldbördor hade inte blivit mindre om de haft en annan valuta. Vi har sett underskott och skuldbördor växa i såväl dollar, pund, lat som isländska kronor.

Ländernas beroende av varandra gör skuldkrisen till en europeisk kris. Skulder har finansierats av banker i andra länder. Underskott och besparingskrav i några länder minskar efterfrågan på ett sätt som påverkar tillväxten för oss alla. På samma sätt som de stora underskotten och lånekrisen i USA tillsammans med Lehman Brothers konkurs kom att drabba den euroepiska ekonomin, ser vi hur den europeiska ekonomin är ett problem för varje enskilt land men också för USA.

Två utmaningar
Den europeiska krisen är inte en utmaning för EU för att den skapats av det euroepiska samarbetet utan på grund av att europeiskt samarbete ger oss bättre möjligheter att ta oss ur krisen och undvika framtida upprepningar. Det handlar om två utmaningar.

För det första en stabilitet för den finansiella sektorn genom gränsöverskridande lagstiftning för finansiella marknader och offentliga finanser. I ett gränslöst Europa kräver det gemensamma regler och gemensamma lösningar. Det räcker inte med att några länder samarbetar eftersom problem i varje enskilt land snabbt blir ett problem för oss alla.

För det andra behövs reformer för att utveckla konkurrenskraft och tillväxt. Det handlar om att utveckla den inre marknaden så att EU som i dag är världens största ekonomi också kan bli världens mest dynamiska marknad. Det kan bara ske genom att vi tar vara på hela Europas möjligheter, inte genom olika strukturer och olika spår för samarbetet inom EU.

Viktigt att Sverige deltar
Därför har vi svenskar anledning att slå vakt om att hela Europa kan hållas samman, inte bara för att det är viktigt för vårt inflytande utan också för att det är avgörande för Europas möjligheter att resa sig ur krisen att vi tar vara på den dynamik som hela EU kan ge.

Därför bör vi se till att det finanspolitiska samarbetet utvecklas med vårt deltagande och med så stor öppenhet för alla medlemsländer som möjligt och utan att de beslut som där fattas står i strid med EU:s gemensamma lagstiftning, som binder oss samman och öppnar EU för alla. De partier som hellre vill att Sverige ska sitta på läktaren och se på riskerar inte bara ge Sverige mindre inflytande utan också att bidra till ett uppdelat Europa som gör oss alla svagare.

Gunnar Hökmark
vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen

Vi har välkomnat att kommissionen har inlett en rättslig prövning för att pröva om detta bryter mot EU-rätt, en fråga som ytterst kan avgöras av EU-domstolen. Ungern ska uppfylla alla rättstatens regler och för att pröva detta ska EU självt uppfylla rättstatens principer, nämligen en legal prövning istället för en politisk rättsprocess.

Det förvånar oss att våra folkpartistiska vänner hellre väljer den politiska processen än den rättsliga. Därmed bidrar man till att urgröpa allvaret i de rättsliga regler som gäller för EU-samarbetet genom att göra kritiken mot den ungerska regeringen till en del av den ungerska inrikespolitiken. Så hävdar man inte rättstatens principer.

Det finns flera skäl till att vi inte deltar i politiska kampanjer mot enskilda länders regeringar men naturligtvis stödjer den legala granskningen.

Europaparlamentet är ingen domstol. Om regeringen i en medlemsstat bryter mot EU:s fördrag eller andra åtaganden landet har mot EU, är det kommissionens uppgift att dra landet till domstol för att få rättelse. Om man anklagar någon för att bryta mot rättsstatens principer är det ju särskilt viktigt att man följer rättstatens principer och inte anordnar skådeprocesser.

Medlemsstaterna lyder inte under Europaparlamentet. Det är medborgarna i medlemsstaterna som genom öppna och fria val styr varje lands egna angelägenheter, inte Europaparlamentets majoritet. Vi anser inte heller att parlamentet skall recensera riksdagsbeslut i medlemsstaterna.

Det är vår uppfattning att Europaparlamentet skall utöva sin viktiga makt över lagstiftningen seriöst och på ett sätt som väcker respekt bland dem som ute i medlemsstaterna skall tillämpa och följa lagarna. Att avgöra vem som har rätt och fel i Ungern vad gäller politiken är det ungerska folkets sak, vad som är legalt acceptabelt tillhör den rättsliga processen. Vi vill inte heller att Europaparlamentet ska döma den svenska riksdagens beslut.

Vi är därför lite förvånade över att våra folkpartistiska kollegor i Europaparlamentet på Brännpunkt 26/1 väljer att söka strid med oss i EPP-gruppen om inrikespolitiken i Ungern.

Förutom att problemen i Ungern, för sådana finns det visst, döljs bakom grälsjukan mot oss, är det lite förvånande att de så tveklöst tar ställning för det gamla Ungerns kommunistiska lagar och regler.

Ungern är det minst reformerade landet av de kommunistiska stater som under 50 år förtrycktes bakom järnridån. Reformeringen börjades tidigt men blev just därför aldrig särskilt grundlig. De gamla kommunistiska strukturerna gled försiktigt över i nya, demokratiska former. De gamla kommunisterna omvandlade sig till demokrater i partier som vi via namnet känner igen från väst. Medierna togs över privat av de som tidigare styrt och några genomgripande omprövningar och granskningar av det förflutna blev aldrig av. Men det var de gamla som styrde i nya kläder.

Tyvärr ser vi mycket anti-semitism och romernas situation i Europa är mycket svår. Men varför attackera Fidezs för detta? I våras antog Europaparlamentet med stor majoritet och hela EU en strategi för att minska romernas utanförskap. Den drevs hårt av Ungerns nuvarande regering, som var ordförande i Europeiska rådet, och parlamentets ansvariga ledamot var dess enda romska ledamot, Lívia Járóka, från EPP-gruppen och Fidesz.

I den ungerska riksdagen är tre av de fyra romerna ledamöter från Fidesz och en från de gröna men ingen representerar de partier som satt i regeringsställning förra mandatperioden och som nu är så upprörda i opposition. Den grundlag som nu väcker sådan vrede hos folkpartisterna har brister som vi från politiska utgångspunkter kan kritisera men som vad gäller EU måste prövas utifrån rättslig grund. Vi har i olika sammanhang understrukit till våra politiska vänner att lagstiftning inte får stå i konflikt med grundläggande regler för ett öppet samhälle och vi har gentemot dem gett vårt entydiga stöd för kommissionens agerande mot Ungern.

Det är mot denna bakgrund förvånande att våra liberala kollegor så våldsamt angriper den nya ungerska grundlagen utan att någonsin varit motsvarande upprörda över den gamla. Ungern styrdes förra mandatperioden av partivänner till svenska folkpartister och socialdemokrater med stöd av den stalinistiska grundlagen från 1949.

Så upprörda var de aldrig då. Och nu gör de gemensam sak med det gamla ungerska kommunistpartiets kampanj mot en regering som vann ett unikt stort folkligt stöd. De väljer den politiska processen istället för rättstatens. Det är inte så vi gör Europa bättre.

GUNNAR HÖKMARK

ANNA MARIA CORAZZA BILDT

CHRISTOFER FJELLNER

ANNA IBRISAGIC

ALF SVENSSON

Europaparlamentariker i EPP-gruppen

Min bestämda övertygelse är att EU måste bli en gemensam telekommarknad. För det behövs två viktiga reformer.

För det första måste vi öppna upp spektrum för det som kallas mobil datatrafik, det vill säga framförallt mobilt internet. Det är avgörande för att alla ska kunna vara uppkopplade även i glesbygd och för att internet med alla dess tjänster ska kunna följa oss i arbete och i fritid var vi än är. Det kräver ökat utrymme i form av frekvenser och att vi i Europa har en gemensam strategi för att göra detta. Då kan vi också bli ledande i världen när det gäller både utvecklingen av tjänster och informationsteknologi.

För det andra måste priserna för att använda internet när man är utomlands pressas ner till de motsvarande nivåer som vi har när vi är hemma. Därför har jag föreslagit att istället för att prisreglera utifrån en gammaldags och otidsenlig struktur ska man som kund när man befinner sig utomlands kunna välja ett lokalt telebolag som förbindelse ut på internet istället för att via det utländska telebolaget kopplas till hemlandet för att sedan komma ut på internet. Där finns byråkrati, kostnader och en grund för extremt höga priser.

När piratpartisterna Amelia Andersdotter och Christian Engström vill kritisera mitt förslag som innebär att den enskilde konsumenten kan slippa roamingavgiften, något som nu verkar få stöd i parlamentets industriutskott, verkar de vara mer intresserade av att kritisera ett förslag som inte kommer från dem än att veta varför de är emot (Brännpunkt 26/1).

De påpekar helt rätt att en gigabyte datatrafik kan kosta mellan 20000 och 40000 kronor när man använder sig av roaming från utlandet. Det är gigantiskt mycket. Och bara av det skälet kan man tycka att de borde vara intresserade av ett förslag som avvecklar behovet av roaming från utlandet för att använda Internet.

De skriver dessutom att en smartphone använder sig av mellan en halv och en hel gigabyte under en månad. Det stämmer i princip men ska ses mot att den mobila datatrafiken på grund av utvecklingen av nya tjänster och allt mer avancerade smartphones och läsplattor ökar exponentiellt. Men bara med dagens volymer skulle en normal användning och den föreslagna prisregleringen leda till kostnader på 5000 kronor per gigabyte. Bara det är alltför mycket.

Men prisregleringen löser inte problemet eftersom dagens normala användning minst kommer vara femdubblad till 2014 beroende på tjänsternas utveckling och mer avancerade möjligheter. I den mån piraterna hellre vill ha prisreglering motsvarar detta 25000 kronor.

Om de skulle uppnå en halvering av de reglerade priserna för roaming riskerar det både utbudet och tillgängligheten av tjänsterna men blir likväl över 10000 kronor. Även av detta skäl skulle de vara tacksamma för en lösning som eliminerar behovet av roaming.

Nu kommer vi självfallet få se ett prisfall av sig själv men även så leder ökningen av datatrafiken till gigantiska belopp.

Så man kan tycka att piraterna skulle tycka att ett förslag som bygger på att man betalar en fast avgift på samma sätt som med wifi skulle vara oändligt bättre och kanske att de till och med utnämnde mig till hederspirat.

Om det skulle vara så illa att man får betala lika mycket som för dagens wifi är det likväl oändligt mycket bättre än med deras förslag till prisreglering. Men det rimliga är att teleoperatörer sätter ett pris för utländska korttidskunder som motsvarar det som gäller för andra lokala kunder. Och det är än mer mycket mindre än vad dagens wifi kostar.

Då kanske vi talar om kostnader kring 400–800 kronor per månad för de volymer vi talar om 2014. Om man bara är uppkopplad någon dag kostar det relativt mer och ju längre uppkoppling desto lägre kostnad.

Framförallt kommer vi få se en konkurrens kring detta som tvingar fram nya affärsmodeller från våra hemoperatörer. Och om de redan har en lägre kostnad än vad vi får i utlandet finns det ju ingen anledning att inte använda den lokala teleoperatören.

Vill de inte försvara kostnader kring 10000 kronor för vanlig dataanvändning, och i praktiken medverka till väsentligt högre kostnader än så, ser jag fram emot att de stöder mig att låta roamingkostnaderna gå på plankan.

GUNNAR HÖKMARK (M)

vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz. Det kom att tvinga världen att se det man hade annat och i grunden vetat. Det är en dag värd att minnas, både för offrens skull och för att påminnas om vad människor är i stånd till.

Och lika viktigt är att låta en sådan dag bli en uppmaning till oss om vad vi bör göra för att det inte ska hända igen. Det är i år 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Han är en person som visar oss vad enskilda människor kan göra. Att ondskans brutalitet är något som vi bara inte får böja oss inför – att inte ingripa mot ondskan är att medverka till att den får styra.

Som privatpersoner har vi en skyldighet att ingripa när vi ser att människor drabbas. Det kan handla om allt från mobbning till att inte acceptera det totalitäras idéer eller maktutövning. Som medborgare har vi en skyldighet att bidra till att formuleringen ” det får aldrig hända igen” blir något mer än bara ord.

Vi vet alltför väl att det händer, och händer igen. I inbördeskriget i Jugoslavien, i Rwanda, i Darfur i Sudan eller i Kongo. Till syvende och sist måste civiliserade samhällen kunna försvara oss mot brutaliteten, och demokratiska stater måste kunna agera för demokratin och friheten mot de regimer som ser brutaliteten som sitt vapen för makten.

Det internationella samfundet kan inte stillatigande se på när förtrycket och mördandet blir till ett samhällskick såsom vi ser nu i Syrien. Den syriska regimen måste mötas av reaktioner och sanktioner. Och ytterst måste det också finnas förmåga och vilja att bryta det maktmissbruk som strider mot grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, som vi såg i Libyen.

För min del finns det tre konsekvenser av vårt ansvar att minnas förintelsens offer och förvalta den inspiration som Raoul Wallenberg ger oss. För det första måste demokratiska samhällen ha ett starkt försvar, för att värna sitt eget samhälle och för att kunna bidra till insatser i det internationella samfundets namn.

För det andra måste vi utveckla öppenhet och samarbete mellan länder för att stärka enskilda människors frihet och rätt. Det är ett av de viktigaste skälen till utvecklingen och utvidgningen av EU. Det stärker rättstater och demokratiska samhällen, överbryggar klyftor och gör kriget otänkbart i vår världsdel. På motsvarande sätt bör vi utveckla den fria handeln för att därmed öppna för enskilda människors möjligheter.

För det tredje måste vi utveckla en form för demokratiska nationer att samverka med demokratin och respekten för mänskliga fri- och rättigheter som grund gentemot diktaturens regimer. FN är en viktig mötesplats för världens alla länder, men – som vi vet alltför väl – inte en samlingsplats för demokratier.

Allra viktigast är medvetenheten om diktaturen där den finns – Kina eller Saudiarabien, Vitryssland eller Burma. Vi bör alla ha klart för oss att detta är regimer som bedriver krig mot det som vi anser vara det mest grundläggande för vårt samhällssystem. Vi bör vara öppna mot deras samhällen men fasta i vår hållning till dessa regimer.

Det finns många anledningar att minnas förintelsens offer liksom de insatser som Raoul Wallenberg visade att enskilda människor kan göra. Men än viktigare är att se det ansvar som vi har idag.

Gunnar Hökmark
europaparlamentariker (M)

– Svenskar eller andra EU medborgare som befinner sig utomlands ges nu möjlighet att surfa direkt via lokala operatörer i utlandet, istället för att betala dyr dataroaming som kopplas upp via hemlandet. Dyr dataroaming kan därmed förpassas till historien och vi möjliggör en än snabbare utveckling av mobila tjänster utan onödiga kostnader.

Presskontakt

Per Heister
+46 736 82 80 90 (mobil Sverige)
+32 496 645 530 (mobil Belgien)
+32 228 426 97 (kontor Bryssel)

Gunnar Larsson
+32 497 915 189 (mobil Belgien)

Det sa Gunnar Hökmark, som är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen, sedan industriutskottet antagit hans rapport om ett Europeiskt spektrumprogram.

– EU sätter nu världsledande mål om att avsätta minst 1 200 MHz för mobil datatrafik. Därmed kan vi bli bäst i världen på att möta den växande efterfrågan på mobil datatrafik. Vi säkerställer att tillräckliga mängder spektrum, för täckning och kapacitet, görs tillgängliga i hela EU, för att uppnå den högsta bredbandshastigheten i världen.

– Vi tar ett viktigt steg mot att skapa en gemensam Europeisk telekommarknad genom att ålägga medlemsstaterna att före den 1 januari 2013 öppna det så kallade 800 MHz- bandet för elektroniska kommunikationstjänster, avslutade Gunnar Hökmark.

Bara under 2011 tredubblades den mobila datatrafiken i Sverige. Med varje ny generation smartphone eller läsplatta ökar datamängden och trafiken. Under de närmaste fem åren beräknas den mobila datatrafiken att tiodubblas. Takten i förändringen är svindlande. Denna internets andra revolution kommer att få lika stor betydelse som den första.

Ska man vara ledande inom denna utveckling måste man ha utrymme i etern för mobil datatrafik i en omfattning som var otänkbar för bara något år sedan. Samtidigt måste det vara ekonomiskt möjligt att använda den nya teknologin även när man är i ett annat land.

I dag godkänner Europaparlamentets industriutskott det lagförslag om en ny europeisk spektrumpolitik som jag efter förhandlingar med ministerrådet fått en överenskommelse om. Jämfört med kommissionens ursprungliga förslag dubblas nu, trots ett betydande motstånd från många medlemsstater, ambitionerna vad gäller kapacitet för mobil datatrafik i EU.

Senast den 1 januari 2013, ska frekvenserna inom det så kallade 800-bandet öppnas upp inom hela EU för mobil datatrafik, något som redan är gjort i Sverige. Det skapar förutsättningar i hela EU för den snabbt växande mobila datatrafiken både i tätorter och i glesbygd. Vi sätter också målet att EU fram till 2015 ska ha minst 1200 Mhz frigjorda för trådlöst Internet. Därmed kan Europa bli ledande i ett område som är strategiskt avgörande för hela ekonomins utveckling. För det tredje beslutar vi om ett europeiskt register för spektrumanvändning som kommer leda till en effektivare användning av frekvenser.

Dessa åtgärder gör det möjligt för EU att bli världens största digitala ekonomi med 500 miljoner invånare.

Ett kvarstående hinder för denna utveckling är de höga kostnaderna för mobil datatrafik. På grund av att våra telemarknader fortfarande är nationella blir användningen av mobil datatrafik orimligt dyr när man är utomlands. Kommissionen har föreslagit en prisreglering för roaming, det vill säga tele- eller datakommunikation via en utländsk teleoperatör till hemlandets, så att 1 Mb datatrafik högst får kosta cirka fem kronor år 2014. Det innebär lägre kostnader per enhet än i dag men med de nya tjänster och datavolymer som smartphones och datorer möjliggör kommer detta likväl leda till växande och orimliga kostnader för den som använder den nya tidens tjänster.

Samtidigt är det ett problem med prisregleringar att de minskar intresset för priskonkurrens samtidigt som de till och med kan motverka nya kommersiella eller tekniska lösningar.

Jag har därför lagt fram lagförslag som gör det möjligt att ersätta roaming för datatrafik via hemlandet med uppkoppling till internet direkt via de lokala nät och operatörer som finns där man är inom EU.

Mina förslag innebär att konsumenter ska ha en lagstadgad rätt att koppla upp sig via lokala nationella operatörer inom EU för internet och för mobil datatrafik oberoende av var man har sin egentliga hemmaoperatör.

I stället för att en svensk i Italien eller Spanien kopplar upp sig via mycket dyr dataroaming som kopplas upp via Sverige, för att där kopplas upp på Internet, vill jag att man ska kunna använda den lokala italienska eller spanska operatörens nät för att direkt komma ut på nätet. Det är i grunden samma princip som gäller när man via WiFi kopplar upp sig på internet hemma eller utomlands.

För den egna operatören i hemlandet innebär detta ingen kostnad eftersom dagens roamingpriser bottnar i de kostnader operatörer möter när man genom andra utländska operatörer erbjuder roamingtjänster över gränserna. Det enda som försvinner är de oegentliga vinster som beror på att den inre marknaden för telekom är ofullkomlig genom sina nationsgränser.

För den lokala operatören i det land man besöker innebär det en intäkt eftersom kunden betalar för uppkopplingen för sin smartphone, läsplatta eller dator där man är.

Denna ”lokala utbrytning” från den egna operatören innebär inte bara att vi avvecklar roaming för internetsurf och datattjänster utan också att vi möjliggör en än snabbare utveckling av mobila tjänster utan onödiga kostnader.

Under våren hoppas jag vinna stöd i för att på detta sätt avveckla alla dyra roamingkostnader för datatrafik. Därefter hoppas jag att detta ska kunna drivas igenom efter förhandlingar med regeringarna i EU. De regeringar som motsätter sig detta och vill bevara den dyra roamingen får förklara varför för sina medborgare.

GUNNAR HÖKMARK

vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp och parlamentets rapportör för spektrumpolitiken