Verkan: arbetslöshet, social misär, mänskliga och ekonomiska tragedier, som alltid följer av ansvarslös utgiftspolitik och monopolistisk ekonomi.

Greklands problem är inte som vänsterpartisten Mikael Gustafsson (Brännpunkt 15/5) tycks tro EU:s nödlån utan att man inte har pengar till sina utgifter. Det problemet löser man inte genom att säga nej till nödlån och besparingar för att istället öka utgifterna.

Och problemen är naturligtvis inte EU:s fel. Tvärtom har EU och EU:s medlemsstater gjort vad de kunnat för att hjälpa grekerna. De har omförhandlat lånen så att det blir möjligt att alls betala tillbaka dem och trots allt få en del nya. Men för att göra det har man krävt att Grekland tar itu med sina problem.

Valet i Grekland är ett tydligt tecken på väljarnas desperation. En, som det visade sig omöjlig, flora av extremister kom in i det grekiska parlamentet och de partier som bar huvudansvaret för Greklands situation straffades hårt. Men det är beklämmande att svenska vänsterpartister jublar över extremisternas framgångar så som Europaparlamentarikern Mikael Gustafsson gör på Brännpunkt.

Gustafsson är särskilt glad över att det gått så bra för Syriza, en koalition av bland andra hårdföra trotskister och gamla Moskvakommunister, som vill ha mer av samma, som inte vill betala tillbaka de gamla skulderna och som vill fortsätta på den väg som orsakat krisen; mer offentliga utgifter.

Var och en förstår att i verkliga livet finns det ingen som är beredd att betala för Gustafssons och Syrizas politik. Hur mycket skall övriga Europas pensioner sänkas för att grekerna skall kunna pensionera sig vid 55 eller så? Vem skall betala lönerna för de 150000 som Syriza under valrörelsen lovat anställa i offentlig sektor? Tyska och svenska skattebetalare via EU:s budget? Europas pensionssparare via bankerna? Det är ju detta som redan idag är det grekiska problemet, att ingen utom EU vill låna ut pengar till Grekland.

Tyskland och Europa lärde sig på 1930- och 40-talet vad som händer när ekonomisk kris föder extremism. Den bästa socialpolitiken, och den enda på sikt hållbara, är ordning och reda i statens finanser. De länder som tagit den läxan till sig mår relativt bra i dag. De som följer enklaste motståndets lag med löften om mer utgifter och att någon annan skall betala driver en anti-social politik. Grekland är facit.

Och Greklands enda hopp är att det nu förefaller som om de två stora partierna har lärt sig läxan. De försvarade de svåra besluten i en hård valrörelse när extremisterna strödde enkla men dyra löften omkring sig. Vi får hoppas att de nu kan leverera ledarskap som tar tag i problemen och vänder utvecklingen. Självklart och uppenbart kan varken nazister eller kommunister bidra i det arbetet.

Och till slut; Gustafsson förhoppning att krisen leder till att IRA:s politiska gren skall få betydande inflytande och att den nye franske socialdemokratiske presidenten är en partner i den kampen är ett nästan lika skrämmande perspektiv.

GUNNAR HÖKMARK (M)

vice ordförande i Europaprlamentets största partigrupp, EPP-gruppen

Publicerad Svenska Dagbladet den 16 maj 2012

Läs Mikael Gustafssons ursprungliga debattartikel

- Lika viktigt är att bostadsrätter nu räknas som lika säkra tillgångar som fastigheter och att bostäder får räknas som säkrare risker än företagsinvesteringar. Det är en viktig förutsättning för att de svenska bankernas omfattande bostadslån inte ska tränga småföretagande ut från lånemarknaden.

Det säger Gunnar Hökmark, ledamot av Europaparlamentet, efter att det ekonomiska utskottet under måndagskvällen röstat igenom ett stort lagstiftningspaket gällande kapitaltäckningsreglerna för den europeiska banksektorn.

- En dynamisk finansmarknad är en förutsättning för att den europeiska ekonomin ska återhämta sig och det är därför glädjande att utskottet ställt sig bakom mina förslag om att riskviktning fortsatt ska spegla verkliga risker så att bostadslån inte belastar utlåningen lika mycket som krediter till mer riskfyllda ändamål. Därmed ökar utrymmet för lån till småföretag med större risker säger Gunnar Hökmark.

Extremismen frodas på sina håll i Europa. Den frodas mest där de demokratiska partierna har skött sig riktigt dåligt. Och grekiska politiker har att döma av valresultatet skött sig allra sämst. De två tidigare statsbärande partierna som sammanlagt brukat få 80 procents stöd fick i helgens val 30.

I stället gick extremister kraftigt framåt och i den grekiska riksdagen är nu tre kommunistiska partier och ett nazistiskt representerade. Näst största parti blev Syriza vars kärna är gamla trotskister och pro-sovjetiska kommunister. Greklands problem är egentligen ganska enkla att förklara. Man har länge levt högt över sina tillgångar.

Politiken i Grekland har handlat om att lova ökade utgifter och att politiken kan lösa allsköns problem. Jobbiga reformer, avregleringar eller ens att sköta skatte­uppbörden har man inte velat störa ­väljarna med. Och efter varje val har det segrande partiet gett mängder av sympatisörer anställning och lön i staten. Mitt i krisen ökade PASOK-partiet efter valsegern 2009 antalet anställda i staten med 25 000. En hel del av dessa löften bekostades med bidrag från EU, andra med ett växande skuldberg.

Effekterna blev naturligtvis att man inte behövde arbeta så hårt som med­borgarna i andra länder, man behövde inte ställa om och modernisera eftersom pengarna kom ändå. EU subventionerade till exempel under många år tobaksodling i Grekland med mångmiljard­belopp trots att tobaken man odlade var osäljbar. Mängder av yrkesgrupper var skyddade från konkurrens med regleringar och ­privilegier.

Grekerna har levt gott utan att betala för sig. Grekland använde kreditkortet och när räkningarna skulle betalas tog man ut kontanter på samma kort för att betala de gamla skulderna. Till slut kunde man inte längre rulla skulden framför sig. Banker, försäkringsbolag, pensionsfonder och andra långivare förstod att Grekland aldrig skulle kunna betala tillbaka. De sa stopp och belägg, inga fler lån.

Och nu pågår den smärtsamma anpassningen till den krassa verkligheten.
Visst har de som lånade ut pengar alltför länge och de som beviljade bidrag, som invaggade grekerna i tron att man kan leva gott utan att anstränga sig lika mycket som svenska och tyska arbetare och tjänstemän, gjort Grekland björntjänster under många år.
De som lånade ut tar nu stora förluster och euroländerna tar mångmiljard­kostnader för att hjälpa Grekland. Och EU fort­sätter betala bidrag.

Men det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret och som nu drabbas hårt. Och ur de svikna förväntningarna och de kraftigt försämrade ekonomiska villkoren växer extremism. Kommunism och nazism erbjuder självklart inga lösningar för framtiden. Valresultatet, som författaren Kajsa Ekis Ekman jublar över på Sidan 4 är en tragedi. Det politiska läget i Grekland är inget att glädjas över.

Jag tror inte att 70 procent av grekerna blivit galna extremister men att de vänder sig från de politiker som bär huvudansvaret för problemen kan man ha förståelse för. Men de partier de röstat på är ju bara mer av det gamla. Inte betala skulderna, anställa ytterligare 150 000 i offentlig sektor och kräva att tyska löntagare skall betala över­konsumtionen i Grekland för all framtid.

Det finns inga enkla lösningar för Grekland. Och det kommer att vara plågsamt länge. Men EU och främst dess medlemsstater har gjort stora solidariska utfästelser för att lindra skuld­bördan. Men också krävt att grekerna – i solidaritet med övriga Europa – själva tar tag i sina problem. För att anpassa utgifterna till intäkterna har man krävt reformer där privilegier avskaffas, krångliga regleringar avvecklas och att skattemyndigheterna driver in skatter.

Det är störst sannolikhet att de två gamla partierna har lärt sig läxan. De gav, inte som så ofta förr, efter för populismen den här gången. De har genom sina valförluster förstått att det trots allt är mycket svårare att förklara budgetkris, räntekris och arbetslöshet än de nödvändiga reformerna av arbetsmarknad, konkurrens, före­tagande och valfrihet i välfärden. Jag hoppas att de nu kan resa sig och visa ledarskap för att återvinna folklig legitimitet. Och jag hoppas att läxan från Grekland sprider sig runt om i Europa.

GUNNAR HÖKMARK
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen.

– Raul Wallenberg är en av Europas stora personligheter och hjältar. Det är viktigt att minnas och hedra hans namn liksom att påminna om det öde som drabbade honom. Hjältar får inte alltid det stöd och den tacksamhet som borde vara självklar, säger Gunnar Hökmark i en kommentar.

– När vi döper ett mötesrum i Europaparlamentet efter Raul Wallenberg påminner vi inte bara om hans gärning utan betonar också att enskilda människor kan göra skillnad. Och att det finns ett moraliskt ansvar att vi när det krävs ska försöka göra denna skillnad. Inte bara när våra mest grundläggande värden utmanas utan också i vardagens enklare utmaningar. En stor svensk och en stor europé kommer nu genom sitt namn att påminna oss om detta. Det är ett passande sätt att högtidlighålla att det 2012 är hundra år sedan han föddes.

– Det är glädjande att de svenska parlamentarikernas gemensamma ansträngningar och kontakter har lett till ett enhälligt beslut i ordförandekonferensen om att hedra Raul Wallenbergs minne. Det var särskilt passande att beslutet fattades under ledning av en ungersk vice talman, säger Gunnar Hökmark.

Det säger Gunnar Hökmark, vice ordförande för Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen, efter att Europaparlamentet i dag gett sitt slutgiltiga godkännande till EU:s nya roamingreglering.

- Mitt förslag om ”lokal utbrytning” öppnar upp för nya och billigare sätt att surfa i utlandet. Genom WiFi-liknande alternativ ges konsumenter och företag möjlighet att koppla upp sig direkt via lokala nät i utlandet, utan att behöva betala höga roamingkostnader via sin hemmaleverantör. Därmed förändrar vi roamingmarknaden i grunden genom att vi i princip får en gemensam marknad och prisregleringar för dataroaming blir överflödiga.

Stärk den fria rörligheten för tjänster genom att utvidga EU:s tjänstedirektiv till att omfatta alla tjänster. Därmed skapar vi möjligheter för entreprenörer och småföretag att sälja sina tjänster till EU:s 500 miljoner konsumenter.

Säkerställ att SMEs kan verka och kommersialisera sina varor/tjänster över hela Europa genom att skapa bättre marknadsaccess och minska administrativa hinder.

Underlätta för små- och medelstora företag att delta i offentliga upphandlingar genom att offertförfaranden ska kunna delas upp i mindre delar och att tydligare och öppnare anbudsbeskrivningar ska ges vid större statliga upphandlingar.

Inför en enda kontaktpunkt (”one-stop-shop”) för moms där entreprenörer och småföretagare kan fullgöra sina skyldigheter i verksamhetens ursprungsland.

Påskynda utbyggnaden av ultrasnabba bredband och främja gränsöverskridande e-handel.

Se även Gunnar Hökmarks anförande om detta i Europaparlamentet.

For me it is still a paradox that in this most modern and dynamic market, the telecoms market, we still have 27 different national markets in the European Union where, in reality, we should have just one market able to form the basis for our global leadership.

We can discuss different price caps and we can discuss different ways of regulating how things are today, but the important thing is that, if we are opening the door for one European market in the European Union, with this local breakout it will be possible for all of us to connect to the Internet when we are abroad in the European Union without, so to speak, phoning back home and paying these very expensive costs. We will be able to do this as we do with wi-fi.

So when the Danish Presidency or other presidencies come here to Brussels or Strasbourg they will not have to get connected. We are the home country. They will be able to use the best possible offer in the country where we are and that will be the case not just for the presidencies, it will be the case for all citizens in Europe.

I think this achievement will also mean that we will be able to use all the opportunities that we are opening up today on the Internet for all mobile data traffic and that this will lay the ground for a more competitive Europe, but also a more connected Europe.

När Robert Schumann den 9 maj 1950 lade fram idén till dagens EU var Europa i en djupare kris än idag. Stora delar av kontinenten i ruiner, Europa delat och utsatt för hotet från kommunismen. Men ur krisen skulle idéer, innovationskraft och ledarskap växa. Politiskt ledarskap och reformer reducerade utrymmet för extremism.

Dagens Europa är ett mirakel. EU förenar inte bara Frankrike och Tyskland utan även väst och öst som delades av järnridån och med Kroatiens medlemskap och Serbiens förhandlingar även den ständiga krishärden Balkan.

EU är världens största ekonomi och världens största demokrati. Europa är stabilare än någonsin. Skillnaden mellan då och idag är fundamental. Våra underskott och skuldbördor kan inte jämföras med den tidens existentiella hot. Men då tog vi vara på möjligheterna. Men inte nu.

Framgångarna för ytterlighetspartier i en rad länder visar att grundläggande värderingar utmanas även i vår tid. Valen i Frankrike och i Grekland understryker allvaret. I inget av länderna har valrörelsen på allvar handlat om att lösa ländernas problem utan om kortsiktiga försök att bli populär.

Ingen ledare har trätt fram med seriösa lösningar för vardagen efter valdagen. Avveckling av energi – kärnkraftverk, högre skatt på ett fåtal rika eller sänkt pensionsålder som Frankrikes nye president gått till val på är samma populism som de partier i Grekland som vägrar betala statskulden.

Skuldkrisen beror inte på EU eller euron utan på att regeringar har låtit utgifter växa mer än inkomsterna i rädsla för att genomföra nödvändiga reformer.

Den viktiga politiska lärdomen från helgens val är att det trots allt är mycket svårare att förklara budgetkris, räntekris och arbetslöshet än de nödvändiga reformerna av arbetsmarknad, konkurrens, företagande och valfrihet i välfärden.

Politiska ledare har lätt att skylla på finansmarknaderna, kreditvärderingsinstituten, marknadsekonomin och utvidgningen när det är den egna oförmågan som är roten till problemen. De politiska uppgiften idag måste vara att återskapa förutsättningarna för våra stora framsteg under efterkrigstiden.

Först måste individens frihet åter bli överordnad. Politik som detaljreglerar invånarnas vardag motverkar dynamik och leder till frustrationer när förväntningar sviks och vardagen försvåras.

För det andra måste vi reformera marknadsekonomin så att konkurrens, innovationer och fritt företagande Europa frodas. Vi måste lämna vägen med regleringar, ökade offentliga utgifter och mer skulder.

EU:s inre marknaden måste omfatta också inte bara alla varor utan också tjänsteproduktion i allmänhet och välfärdens tjänster i synnerhet så att EU blir världens största marknad för varor och tjänster.

För det tredje måste Europa åter gå i täten för forskning och utveckling som överskrider gamla gränser. Våra universitet måste bli mer oberoende från det offentligas byråkrati och akademierna mer attraktiva för globala forskningsaktiviteter. Vi behöver utveckla globala kunskapscentra i Europa istället för nationella utbildningscentra som gamla tiders regionala universitet.

För det fjärde måste vi göra Europa till en stark kraft för demokrati i vår omvärld. Världens största ekonomi måste också kunna agera som världen största demokrati med en sammanhållen utrikes- säkerhets- och försvarspolitik.

Europa måste bygga på den enskilda människans frihet och rätt och respekt för individen. Politiken får inte bli till förenklade föreställningar om nationella motsättningar. Då vinner populismen och extremismen än mer mark.

Varken nationell inåtvändhet eller sociala ingenjörskonst kan bidra till framtidstro för Sverige eller EU. Vi måste tvärtom återskapa den vitaliserande tron på individens frihet i hela Europa.

Vi behöver fortsätta utvidgningen. Vi måste säkerställa social och geografisk rörlighet som frigör det bästa hos alla i hela Europa. Ekonomier och samhällen måste reformeras så att de lever upp till de krav som ställs för att vi skall bli den mest konkurrenskraftiga marknaden och den starkaste demokratin. Det kräver idéer, ideal och handling av samma slag som en gång gjorde EU möjligt.

Publicerad på Newsmill den 9 maj 2012.

Churchill föreslog en europeisk enhetsprocess, eftersom han så tydligt såg den som ett försvar för det som hans Storbritannien hade kämpat för under andra världskriget: toleransen, friheten, demokratin och det öppna samhället. Det handlade om ett nytt enande av Europa, en enhetsprocess som ingen nation skulle vara utestängd ifrån, en stor fredsordning för Europa.

Bara några år senare, den 9 maj 1950, blev den till en mer konkret plan genom Robert Schumans förslag till en europeisk integrationsprocess. Och idag har vi en europeisk union som binder samman Frankrike med Tyskland, öst med väst och med Kroatiens medlemskap och Serbiens förhandlingar som kandidatland även läker Europas gamla sår på Balkan.

Men dagens EU lever inte upp till de krav som dagens värld och morgondagens utmaningar ställer.

Skuldkrisen som plågar flera länder har inte uppkommit genom EU eller genom euron utan genom en nationell politik där utgifter har fått växa snabbare än inkomster och där regleringar och monopol har hindrat ekonomisk tillväxt och underminerat konkurrenskraften.

Det är inte för mycket marknadsekonomi som är södra Europas problem utan för lite. Det ställer krav på en reformagenda i varje land som vill kunna utveckla konkurrenskraft och som vill ökat välstånd och social trygghet. Samtidigt har EU ett ansvar för att göra det som kan bidra till bättre förutsättningar för varje enskilt land och för medborgarna. EU är världens största ekonomi och världens största demokrati. Likväl tar vi inte vara på de möjligheterna.

Vi saknar idag den reformagenda och den stora politiska idé som kom att forma ett nytt Europa utifrån andra världskrigets ruiner och som på 1990-talet kunde förena öst med väst under frihet och demokrati.

Vi behöver en reformagenda som gör Europa till den mest dynamiska kunskapsekonomin och världens största marknad med fler jobb, bättre miljö och en starkare tillväxt.

I frånvaron av det ledarskap vi idag behöver växer sig misstro och motsättningar starka. Vi ser det i form av hur ytterlighetspartier växer sig starka och föder extremism samtidigt som vi ser hur populism med löften om ökade utgifter och sänkt pensionsålder mitt i krisen kan vinna val.

Det är inte krisen som skapar misstron utan frånvaron av reformer och idéer som kan skapa en agenda för förändring. Det man kunde göra 1950, fem år efter andra världskriget, och under 1990-talet efter järnridåns fall måste vi göra nu.

Gunnar Hökmark
europaparlamentariker (M)

Publicerad i Norrköpings Tidningar den 5 maj 2012.