Monica Macovei MEP, the Chairwoman of the European Parliament Delegation to the Republic of Moldova, said: ”We see once again that the Republic of Moldova is a frontrunner of the Eastern Partnership. I trust that the progress achieved by the current government will be duly reflected in the Neighbourhood Policy Review soon to be published. It is necessary that the Commission and the Council recognise the merit based approach and the achievements already carried out. The pace of reforms in Moldova places the country on a par with some Western Balkan states that have already received the candidate status for EU Membership.”

The EPP Group Delegation held consultations with the Prime Minister Vlad Filat, Leader of the Liberal Democratic Party, Marian Lupu, Acting President and the Speaker of the Parliament, Iurie Leanca, Deputy Prime Minister and Minister of Foreign Affairs and European Integration, Oleg Efrim, Minister of Justice, Natalia Gherman, Deputy Minister of Foreign Affairs and Chief Negotiator for EU, Dumitru Diacov, leader of the Democrat faction in Parliament, Mihai Ghimpu, Leader of the Liberal Party as well as with the EU and EU Member states Ambassadors.

A working lunch was held with Dumitru Diacov, leader of the Democrat faction in Parliament and Igor Corman, Chairman of the Permanent Parliament Commission for External policy and EU Integration.

Meetings also took place with the leader of the Liberal Party, Mihai Ghimpu, and Ion Hadarca, leader of the liberal faction in the Parliament, Eugen Carpov, Deputy Prime Minister för Reintegration Affairs/Transnistria, with the Konrad Adenauer Foundation, and Steven Rader of the International Republican Institute

Det kan vara så att Tunisien och Egypten under de kommande åren utformar en väg mot en fungerande demokrati och rättstat. En sådan utveckling, med demokrati och maktskiften liksom med en rättstat som dömer lika för alla, skulle förändra hela arabvärlden.

Om den egyptiska och tunisiska ekonomin skulle kunna utvecklas lika dynamiskt som den Sydkoreanska, som för 35 år sedan stod på samma nivå som den egyptiska, skulle detta vara ännu ett framsteg i kampen mot fattigdom. Och det var ju också mot stagnationen, regleringarna, byråkratin, korruptionen och fattigdomen som demonstrationerna tog sikte på. Ut med korrupta makthavare och korruption, in med hederligt arbete och en möjlighet att försörja sig.

I Algeriet och Marocko skulle människor ingen kunna bortse från de möjligheter som demokrati och reformpolitik öppnat upp. Och när det gäller själva ekonomin som sådan finns det ingen anledning att tro att till Egypten inte skulle kunna uppnå samma sak som det en gång lika fattiga Sydkorea, ännu fattigare Kina eller allra fattigaste Vietnam. Och samma skulle självklart gälla Tunisien, Algeriet och Marocko, och i förlängningen även Libyen. Deras närhet till Europa och europeisk tradition skulle vara ett stöd för dem.

Då skulle vi runt Medelhavet så se en lång rad framväxande demokratier som gav sina medborgare möjligheter och som kunde lyfta sig ur fattigdom. Den politiska och religiösa extremism som har sin näring i fattigdom, frustration och utanförskap skulle få ett minskat utrymme både i Mellersta Östern och i Europa i takt med att globaliseringen och det öppna samhället nådde även Tunis, Rabat, Alger, Kairo och Tripolis. Samtidigt skull en sådan här utveckling ge kraft åt moderniseringen av Turkiet.

Framgången i form av demokrati och välstånd skulle sätta ett mönster som skulle påverka hela arabvärlden och även Iran. Det är svårt att säga nej till såväl välstånd, demokrati och respekt för den religion man vill utöva.

Denna utveckling är fullt möjlig men inte självklar. Länder som Ryssland, Kina och Iran kommer inte agera för den. Tvärtom kommer Iran att ge sitt stöd till helt andra krafter och regimer som Ryssland och Kina kommer gärna se mellan fingrarna med fortsatt förtryck, både i nya och i gamla former. USA ligger inte bara längre bort utan är i dag fullt upptaget med att sanera den egna ekonomin och med läget i Afghanistan och Irak. Insatsen i Libyen var ett kort men viktigt undantag.

Det är Europa och EU som måste ta täten för att ge demokratins krafter sitt stöd, för att utveckla handel och ekonomi, bidra till utbildning och forskning och till att öppna dörrarna till omvärlden för alla dem som demonstrerade och alla dem som nu vill ha en bättre framtid. Den är möjlig och det är vår uppgift att visa på att den inte bara är möjlig utan också kan förverkligas.

Moldovan political parties will soon decide on the election of the President. Mr Hökmark underlined that success in doing so will be very important signal for the EU and the rest of the world that Moldova is politically stable country.

Other topics on the agenda were visa liberalisation, energy and the Euronest Parliamentary Assembly.

- Never before has so many people enjoyed freedom of expression as today. Thanks to technical achievements and the development of ever better software this freedom will encompass ever more citizens of our world. Availability of frequencies for mobile broadband, now processed in the European Parliament, will be an important element in securing access to information all over the world, underlined Gunnar Hökmark.

- But just these last days we have seen serious threats to this basic and central freedom. While the Internet played a pivotal role in the raising of the Egyptian citizens against dictatorship, the same dictatorship, in clear breach of the universal human rights, closed down the Internet in all Egypt.

The UN Charter declares that ”Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers.”

- It is now our responsibility to focus on how to enforce this article when UN member states breach their commitments to Human rights, concluded Gunnar Hökmark

Under de senaste 30 åren har antalet människor som lever i relativt välstånd genom marknadsekonomins framsteg fyrdubblats. Ett värdigare liv, ingen svält utan istället trygghet till att kunna äta sig mätta, en bostad som skyddar, en sjukvård som räddar, en skola som ger framtid. Och mycket mer. Då var det en miljard. I dag är det fyra.

Men de militära hotens tid är inte över. Afghanistan, Irak, Kongo, Iran och Georgien är bara några påminnelser om att hoten i dag ser annorlunda ut men likväl finns. Terrorism och etniskt hat är ett vardagligt inslag i vår värld.

Den ekonomiska utvecklingen riskerar att göra diktaturer starkare på demokratins bekostnad. Den har gett världen nya möjligheter men också en ny balans. Vårt välstånd är inte längre garanterat av att vi är den enda delen av världen som kan skapa välstånd.

I vår närhet ser vi Rysslands återgång från demokrati, hur Vitryssland och Ukraina väger inför demokratins förhoppningar och på Balkan hur länder som till för 15 år sedan slets sönder i krig och etnisk rensning nu i EU ser en möjlighet att lämna historien bakom sig.

Klimateffekten bygger på just den användning av olja och gas som stärker en lång rad diktaturregimer. Europas problem med offentliga finanser och tillväxtkraft riskerar att göra oss till nummer tre, efter Kina och USA, om vi inte förmår att bli en gemensam ekonomi som reformeras och växer.

Historien är långt ifrån färdig. För mig är det europeiska samarbetet en möjlighet att bidra till en värld som utvecklas mot öppenhet och där demokratin och friheten är avgörande krav som det internationella samfundet ställer och där ny teknik används till att bekämpa fattigdom och bidra till öppenhet. Det handlar om beslut som berör vår vardag, i Norrköping, Ystad eller Haparanda. De stora möjligheterna, de nära problemen och de konkreta stegen tänker jag skriva om.

”Therefore it is time now to convene the Parliamentary Assembly for the Eastern Partnership but without Belarussian participation. We shall do our outmost to help our partners who strive for democracy and the rule of law and to bring them closer to the European Union,” said Gunnar Hökmark MEP.

”We have raised concerns about the rule of law, the fairness and transparency in the recent regional elections as well as the freedom of press in the Ukraine”, said Gunnar Hökmark MEP, Vice-Chairman of the EPP Group, who led a delegation of EPP Group MEPs to the Ukraine. The delegation met opposition leaders, Yulia Timoshenko and others, as well as government representatives such as Deputy Prime Minister, Sergiej Tihipko, Minister of Foreign Affairs, Konstantyn Gryschenko, and the Speaker of the Parliament, Volodymyr Lytvyn.

”We welcome increased cooperation and closer ties, including free trade agreements, visa facilitation and energy cooperation. But closer cooperation requires the Ukraine to choose the path of democracy and rule of law, fighting corruption and conflicts of interest in government and authorities”, underlined Hökmark.

”When we raise concerns and worries, it is not to raise obstacles for cooperation but to get rid of them. There must be no repetition of the failures of the recent regional elections. The next parliamentary elections must be just as fair and transparent as those that brought the present Government to office”, concluded Hökmark.

For further information:
Gunnar HÖKMARK MEP, Tel: +32-2-2845822
Per Heister, EPP Group Press & Communications Service, Tel: +32-496-645530

Notes to Editors:
The EPP Group is by far the largest political group in the European Parliament with 265 Members

Det är en skam för socialdemokratin att man låtit Vänsterpartiet ta kommandot över utrikespolitiken. Det har lett till att man blundar för dem som hotar andra länders frihet samtidigt som man angriper dem som vill försvara sin självständighet. Det skriver Gunnar Hökmark på Newsmill i dag.

De rödgröna vill att Sverige världen över ska agera mot amerikanska baser med kravet att de ska stängas. Det är ett krav som riktar sig lika mycket mot de länder som har amerikanska baser till försvar av sin trygghet som mot USA. Det skulle ge Sverige en mycket underlig roll i europeisk och global politik. Kravet avslöjar att den gemensanna utrikespolitiken bygger på en skev världssyn och en oförmåga att se skillnaden mellan demokrati och diktatur. Samtidigt som man kräver amerikanska tillbakadraganden tiger man inför andras övergrepp mot självständiga stater.

Ryssland har militära förband i Georgien och Moldavien mot ländernas vilja. Samtidigt har man i en kombination av hot och lägre gaspriser tvingat sig till ett fortsatt innehav i Ukraina av flottbasen i Sevastopol vid Svarta Havet. Med den som utgångspunkt kan man utöva hot och militär närvaro i en region där man anser sig ha särskilda rättigheter i andra länder och aktivt motverkar demokratisk utveckling.

I de rödgrönas utrikespolitiska manifest finns inget problem i detta. Istället kräver man att USA ska lämna alla sina militära baser i utlandet. Skillnaden mellan dessa baser och ryska är att de bygger på ett frivilligt militärt samarbete där den amerikanska närvaron är direkt önskad för att bidra till säkerhet och stabilitet.

Det gäller självfallet de amerikanska baserna i Tyskland. Deras närvaro i Tyskland bygger på att de är önskade och välkomna samt en viktig del av Europas säkerhet. Det är de amerikanska trupperna i Europa som ger Nato en särskild roll i europeiskt försvar och som för till exempel de baltiska staterna ger en trovärdighet i försvarssamarbetet.

I Sydkorea är de amerikanska trupperna en viktig del för att bevara freden mot den galna nordkoreanska diktaturens aggressioner. Tillsammans med amerikanska baser i Japan bidrar de till att ge den amerikanska försvarsgarantin trovärdighet för länder som är trängda av de maktanspråk som diktaturregimer som Kina ställer. Den amerikanska närvaron där och på andra ställen bidrar till stabiliteten i hela Stilla havsregionen.

I Afghanistan är den amerikanska närvaron kärnan i Förenta Nationernas engagemang för att ge Afghanistan en möjlighet till en demokratisk och fredlig framtid utan talibaners totalitära våld och terrorism.

I Mellersta Östern finns amerikanska baser för att bidra till värdlandets trygghet och för att bidra till regionens förutsättningar att stå emot aggressiva regimers påtryckningar.

I inget fall finns amerikanska baser någonstans mot värdlandets vilja utan grundas tvärtom på demokratiskt fattade beslut i självständiga länder som ett led i dess säkerhetspolitik och försvar. Syftet är att bidra till stabilitet och säkerhet mot regimer som förtrycker sina egna folk och utövar hot mot andra länder. Det är dessa baser som de rödgröna vill göra Sverige till en aktör emot.

Rysk militär närvaro finns däremot i inget fall på värdlandets inbjudan. I Ukraina har man köpt sig rätten genom att använda hotet om höjda gaspriser som en påtryckning mot ett fattigt land. Mer välkommen än så är man inte. Men dessa baser ska Sverige inte kritisera.

När de rödgröna formulerar sin utrikespolitik bygger den på antiamerikanism och på en ständig förvirring mellan vad som krävs för att stödja demokrati och vad som innebär stöd till regimer som motverkar demokratin och förtrycker friheten. I de rödgrönas världsbild är det demokratins stater och militära förmåga vi ska se som ett hot medan diktaturernas maktanspråk ska mötas med en naiv dialog och öppenhet utan motkrav.

Detta är vänsterpartiets traditionella utrikespolitik. Så försvarade man en gång regimerna på andra sidan järnridån. De var folkdemokratier som stod på folkets och den socialistiska frihetens sida. Det var där som socialismens landvinningar hade gjorts. Det var då demokratierna som var de aggressiva och vars försvar präglades av aggressiv upprustning, i vänsterpartiets skeva världsbild.

Nu kommer vänsterpartiet tillbaka med denna syn på världen. Det är försvaret för friheten som ska stängas ner. Inte diktaturernas militära närvaro och påtryckningar på andra länder. Man kunde ha mycket att säga om socialdemokratisk utrikespolitik under det kalla kriget. Den präglades av en förlåtande och ibland blind attityd till den tredje världens diktaturer och en naiv syn på Sovjetunionens maktambitioner.

Men den socialdemokratiska utrikespolitiken hade likväl sin utgångspunkt från rätt sida av järnridån. Med den rödgröna utrikespolitiken vill man göra Sverige till en aktör i den globala politiken där utgångspunkten är den världsbild som formades på andra sidan järnridån där Nato var fredens fiende, transatlantiskt samarbete eftergift för kapitalism och demokratiernas försvar aggression.

Det är ungefär så Ryssland ser på det i dag. Det är så Kina ser på amerikansk närvaro i sin del av världen. Och det är så Nordkorea ser på amerikansk närvaro på den koreanska halvön.

De rödgrönas krav innebär att demokratiska länder ska lämna dörren öppen för aggressionens krafter. Det riktar sig inte bara mot USA utan mot alla de länder som i dag har amerikanska baser på sitt territorium därför att de behöver stöd för sin demokratiska framtid och själva har fattat detta beslut. Det är en skam för socialdemokratin att dess utrikespolitik har tagits över av vänsterpartiet.

Och det skulle vara en skam för Sverige om svensk utrikespolitik blev till propaganda för en gammal pervers syn som innebär att det är demokratierna som är hotet mot freden medan diktaturerna regimer som bara behöver en öppen dialog för att förändra sig. De rödgrönas gemensamma utrikespolitik skulle ställa Sverige i ofrihetens tjänst.

Det är idéerna som är måttstocken på politiken, grunden för våra principer och inspirationen till förändring. Utan idéerna om frihet, demokrati och människans möjligheter finns vare sig fria medborgare, demokratiskt styresskick eller öppna samhällen. Det är min politiska utgångspunkt.
Ett fritt samhälle kommer inte till av en slump och det förblir inte fritt utan en medvetenhet om vad det kräver. Rättstaten växer inte fram ur intet utan kräver en ständig konsekvens för att inte urholkas av tillfälligheter eller av vårt tyckande. Det gäller varje samhälle och det gäller Europas framtid.

De som direkt efter andra världskrigets fasor, i ett Europa i ruiner där hatet mellan folk var närmast till hands, förespråkade ett samarbete mellan länder i allmänhet och Tyskland och Frankrike i synnerhet, var lätta att döma ut som orealistiska idealister. Men ”idealisterna” fick rätt och de så kallade realisterna fick verkligheten emot sig.
Resultatet har blivit rätt hyfsat. Ett enat Europa med 27 medlemsstater. Fri- och rättigheter, öppna gränser och respekt för mångfald. Öppen tävlan och fritt företagande inom flyg, telekom, finansiella marknader, varor, tjänster och människors fria rörlighet. Mitt och andras missnöje med reformernas räckvidd får inte överskugga hur långt vi har kommit med att förverkliga idéer om frihet, samarbete och marknad. Idéer som lugnt kunde klassas som totalt orealistiska för bara 20 år sedan.

För min del handlar politik inte om en tävlan i att vara mest liberal utan om att genomdriva en politik präglad av liberala ideal. Idéer kräver handlag och handtag, annars förblir de idéer och drömmar. Utgångspunkten för mig är idéerna och de ideal om frihet, tolerans, respekt och mångfald som förmått att förändra världen. Men förändringen ligger i vardagens handtag.
Jag har arbetat för en avreglerad europeisk energimarknad, eftersom det ger konkurrens, tvingar fram samarbete och solidaritet, tar tillvara på nya och gamla energiformer, snabbare kan reducera oljeöverskotten som drabbar vårt klimat samt minskar beroendet till Ryssland. Nu vill jag fortsätta den kampen.
Motsvarande vill jag göra inom telekom. Genom avreglering och en gemensam marknad öppnar vi för nya entreprenörer och för nya tjänster, ända fram till det enskilda hushållets möjlighet att välja operatörer.
Vi kom många steg på vägen när det gäller tjänstedirektivet men har många steg kvar att gå innan vi har en europeisk tjänstemarknad. Jag lyckades i vår partigrupp få en majoritet som satte stopp för ytterligare kompromisser med socialisterna men vill gå längre på tjänstemarknaden av det enkla skälet att vi får ingen konkurrenskraftig europeisk kunskapsekonomi om vi inte har konkurrens om tjänster. Konkurrensen uppmuntrar innovation och gör våra tjänster ännu bättre. Just nu slåss jag för patienternas rätt så enkelt som möjligt att söka vård över hela Europa, eftersom det är en självklarhet att patienter ska ha tillgång till den bästa vården även om den inte är tillgänglig på det närmsta sjukhuset.
Vi lyckades få fram ett postdirektiv som leder till konkurrens mellan olika postoperatörer. Det tar lång tid men vi lyckades stoppa de som ville vänta ännu längre.
Som rapportör för småföretagandets regler har jag drivit igenom att byråkratin ska minska och att småföretags möjligheter över gränserna ska stärkas genom ett större ansvar för medlemsstaterna att tillämpa gemensamma regler.
Jag har drivit och lyckats få gehör för att det är krav på frihet och rättstat som ska lägga grunden för Turkiets och andra länders medlemsprocess, inte gamla fördomar om kultur och religion.
När det gäller forskningsprogrammet har jag fått igenom mindre byråkrati och större frihet för universitet och forskningsinstitut. Mitt krav på en europeisk forskningspeng som följer forskaren mellan universitet och mellan medlemsstaterna förbereds i kommissionen.
När hetsen mot de danska skämtteckningarna var som värst drev jag igenom ett uttalande i parlamentet som klargjorde att yttrandefriheten inte är ett ställningstagande utan en frihet som människor söker sig till och att ingen har rätt att kräva att vi ska kompromissa med denna frihet.
Protektionismens spöke drar fram i skuggan av krisen. Det undergräver ekonomisk utveckling, och leder till stagnation och minskad handel men bygger framförallt motsättningar mellan människor och mellan folk. Som företrädare för min grupp när det gäller den ekonomiska återhämtningsplanen bekämpar jag protektionism och statsstöd som snedvrider marknaden och konkurrensen. Den fria handeln handlar om integration och öppenhet men också om välfärd och respekt. Protektionismen ska bekämpas. Statsstödet är en funktion av protektionism. Och med statstöd blir inget bättre men det som är sämre kan leva under en längre tid och konkurrera ut företag, produkter och tjänster som är bättre. Statsstöd gynnar det gamla på bekostnad av det nya.
De totalitära idéerna lever än och måste ha en liberal och frihetlig motkraft som globalt bevisar idealens realism. Det ska EU vara. Och i EU lever vi precis som i Sverige mitt i konflikten om staten ska styra över människors liv eller om den ska lägga en grund för deras frihet, möjligheter och trygghet. Den utgångspunkten är min och jag vill dela den med så många som möjligt. Och det är de som ifrågasätter denna utgångspunkt som jag vill tävla mot och vinna över. Vi behöver idéer starka nog att övervinna protektionismens och statsstödens förmenta realister för att forma ett Europa som präglas av öppenhet, frihet och skapandets dynamik.