Verkan: arbetslöshet, social misär, mänskliga och ekonomiska tragedier, som alltid följer av ansvarslös utgiftspolitik och monopolistisk ekonomi.

Greklands problem är inte som vänsterpartisten Mikael Gustafsson (Brännpunkt 15/5) tycks tro EU:s nödlån utan att man inte har pengar till sina utgifter. Det problemet löser man inte genom att säga nej till nödlån och besparingar för att istället öka utgifterna.

Och problemen är naturligtvis inte EU:s fel. Tvärtom har EU och EU:s medlemsstater gjort vad de kunnat för att hjälpa grekerna. De har omförhandlat lånen så att det blir möjligt att alls betala tillbaka dem och trots allt få en del nya. Men för att göra det har man krävt att Grekland tar itu med sina problem.

Valet i Grekland är ett tydligt tecken på väljarnas desperation. En, som det visade sig omöjlig, flora av extremister kom in i det grekiska parlamentet och de partier som bar huvudansvaret för Greklands situation straffades hårt. Men det är beklämmande att svenska vänsterpartister jublar över extremisternas framgångar så som Europaparlamentarikern Mikael Gustafsson gör på Brännpunkt.

Gustafsson är särskilt glad över att det gått så bra för Syriza, en koalition av bland andra hårdföra trotskister och gamla Moskvakommunister, som vill ha mer av samma, som inte vill betala tillbaka de gamla skulderna och som vill fortsätta på den väg som orsakat krisen; mer offentliga utgifter.

Var och en förstår att i verkliga livet finns det ingen som är beredd att betala för Gustafssons och Syrizas politik. Hur mycket skall övriga Europas pensioner sänkas för att grekerna skall kunna pensionera sig vid 55 eller så? Vem skall betala lönerna för de 150000 som Syriza under valrörelsen lovat anställa i offentlig sektor? Tyska och svenska skattebetalare via EU:s budget? Europas pensionssparare via bankerna? Det är ju detta som redan idag är det grekiska problemet, att ingen utom EU vill låna ut pengar till Grekland.

Tyskland och Europa lärde sig på 1930- och 40-talet vad som händer när ekonomisk kris föder extremism. Den bästa socialpolitiken, och den enda på sikt hållbara, är ordning och reda i statens finanser. De länder som tagit den läxan till sig mår relativt bra i dag. De som följer enklaste motståndets lag med löften om mer utgifter och att någon annan skall betala driver en anti-social politik. Grekland är facit.

Och Greklands enda hopp är att det nu förefaller som om de två stora partierna har lärt sig läxan. De försvarade de svåra besluten i en hård valrörelse när extremisterna strödde enkla men dyra löften omkring sig. Vi får hoppas att de nu kan leverera ledarskap som tar tag i problemen och vänder utvecklingen. Självklart och uppenbart kan varken nazister eller kommunister bidra i det arbetet.

Och till slut; Gustafsson förhoppning att krisen leder till att IRA:s politiska gren skall få betydande inflytande och att den nye franske socialdemokratiske presidenten är en partner i den kampen är ett nästan lika skrämmande perspektiv.

GUNNAR HÖKMARK (M)

vice ordförande i Europaprlamentets största partigrupp, EPP-gruppen

Publicerad Svenska Dagbladet den 16 maj 2012

Läs Mikael Gustafssons ursprungliga debattartikel

Extremismen frodas på sina håll i Europa. Den frodas mest där de demokratiska partierna har skött sig riktigt dåligt. Och grekiska politiker har att döma av valresultatet skött sig allra sämst. De två tidigare statsbärande partierna som sammanlagt brukat få 80 procents stöd fick i helgens val 30.

I stället gick extremister kraftigt framåt och i den grekiska riksdagen är nu tre kommunistiska partier och ett nazistiskt representerade. Näst största parti blev Syriza vars kärna är gamla trotskister och pro-sovjetiska kommunister. Greklands problem är egentligen ganska enkla att förklara. Man har länge levt högt över sina tillgångar.

Politiken i Grekland har handlat om att lova ökade utgifter och att politiken kan lösa allsköns problem. Jobbiga reformer, avregleringar eller ens att sköta skatte­uppbörden har man inte velat störa ­väljarna med. Och efter varje val har det segrande partiet gett mängder av sympatisörer anställning och lön i staten. Mitt i krisen ökade PASOK-partiet efter valsegern 2009 antalet anställda i staten med 25 000. En hel del av dessa löften bekostades med bidrag från EU, andra med ett växande skuldberg.

Effekterna blev naturligtvis att man inte behövde arbeta så hårt som med­borgarna i andra länder, man behövde inte ställa om och modernisera eftersom pengarna kom ändå. EU subventionerade till exempel under många år tobaksodling i Grekland med mångmiljard­belopp trots att tobaken man odlade var osäljbar. Mängder av yrkesgrupper var skyddade från konkurrens med regleringar och ­privilegier.

Grekerna har levt gott utan att betala för sig. Grekland använde kreditkortet och när räkningarna skulle betalas tog man ut kontanter på samma kort för att betala de gamla skulderna. Till slut kunde man inte längre rulla skulden framför sig. Banker, försäkringsbolag, pensionsfonder och andra långivare förstod att Grekland aldrig skulle kunna betala tillbaka. De sa stopp och belägg, inga fler lån.

Och nu pågår den smärtsamma anpassningen till den krassa verkligheten.
Visst har de som lånade ut pengar alltför länge och de som beviljade bidrag, som invaggade grekerna i tron att man kan leva gott utan att anstränga sig lika mycket som svenska och tyska arbetare och tjänstemän, gjort Grekland björntjänster under många år.
De som lånade ut tar nu stora förluster och euroländerna tar mångmiljard­kostnader för att hjälpa Grekland. Och EU fort­sätter betala bidrag.

Men det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret och som nu drabbas hårt. Och ur de svikna förväntningarna och de kraftigt försämrade ekonomiska villkoren växer extremism. Kommunism och nazism erbjuder självklart inga lösningar för framtiden. Valresultatet, som författaren Kajsa Ekis Ekman jublar över på Sidan 4 är en tragedi. Det politiska läget i Grekland är inget att glädjas över.

Jag tror inte att 70 procent av grekerna blivit galna extremister men att de vänder sig från de politiker som bär huvudansvaret för problemen kan man ha förståelse för. Men de partier de röstat på är ju bara mer av det gamla. Inte betala skulderna, anställa ytterligare 150 000 i offentlig sektor och kräva att tyska löntagare skall betala över­konsumtionen i Grekland för all framtid.

Det finns inga enkla lösningar för Grekland. Och det kommer att vara plågsamt länge. Men EU och främst dess medlemsstater har gjort stora solidariska utfästelser för att lindra skuld­bördan. Men också krävt att grekerna – i solidaritet med övriga Europa – själva tar tag i sina problem. För att anpassa utgifterna till intäkterna har man krävt reformer där privilegier avskaffas, krångliga regleringar avvecklas och att skattemyndigheterna driver in skatter.

Det är störst sannolikhet att de två gamla partierna har lärt sig läxan. De gav, inte som så ofta förr, efter för populismen den här gången. De har genom sina valförluster förstått att det trots allt är mycket svårare att förklara budgetkris, räntekris och arbetslöshet än de nödvändiga reformerna av arbetsmarknad, konkurrens, före­tagande och valfrihet i välfärden. Jag hoppas att de nu kan resa sig och visa ledarskap för att återvinna folklig legitimitet. Och jag hoppas att läxan från Grekland sprider sig runt om i Europa.

GUNNAR HÖKMARK
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen.

Det säger Gunnar Hökmark, vice ordförande för Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen, efter att Europaparlamentet i dag gett sitt slutgiltiga godkännande till EU:s nya roamingreglering.

- Mitt förslag om ”lokal utbrytning” öppnar upp för nya och billigare sätt att surfa i utlandet. Genom WiFi-liknande alternativ ges konsumenter och företag möjlighet att koppla upp sig direkt via lokala nät i utlandet, utan att behöva betala höga roamingkostnader via sin hemmaleverantör. Därmed förändrar vi roamingmarknaden i grunden genom att vi i princip får en gemensam marknad och prisregleringar för dataroaming blir överflödiga.

Stärk den fria rörligheten för tjänster genom att utvidga EU:s tjänstedirektiv till att omfatta alla tjänster. Därmed skapar vi möjligheter för entreprenörer och småföretag att sälja sina tjänster till EU:s 500 miljoner konsumenter.

Säkerställ att SMEs kan verka och kommersialisera sina varor/tjänster över hela Europa genom att skapa bättre marknadsaccess och minska administrativa hinder.

Underlätta för små- och medelstora företag att delta i offentliga upphandlingar genom att offertförfaranden ska kunna delas upp i mindre delar och att tydligare och öppnare anbudsbeskrivningar ska ges vid större statliga upphandlingar.

Inför en enda kontaktpunkt (”one-stop-shop”) för moms där entreprenörer och småföretagare kan fullgöra sina skyldigheter i verksamhetens ursprungsland.

Påskynda utbyggnaden av ultrasnabba bredband och främja gränsöverskridande e-handel.

Se även Gunnar Hökmarks anförande om detta i Europaparlamentet.

När Robert Schumann den 9 maj 1950 lade fram idén till dagens EU var Europa i en djupare kris än idag. Stora delar av kontinenten i ruiner, Europa delat och utsatt för hotet från kommunismen. Men ur krisen skulle idéer, innovationskraft och ledarskap växa. Politiskt ledarskap och reformer reducerade utrymmet för extremism.

Dagens Europa är ett mirakel. EU förenar inte bara Frankrike och Tyskland utan även väst och öst som delades av järnridån och med Kroatiens medlemskap och Serbiens förhandlingar även den ständiga krishärden Balkan.

EU är världens största ekonomi och världens största demokrati. Europa är stabilare än någonsin. Skillnaden mellan då och idag är fundamental. Våra underskott och skuldbördor kan inte jämföras med den tidens existentiella hot. Men då tog vi vara på möjligheterna. Men inte nu.

Framgångarna för ytterlighetspartier i en rad länder visar att grundläggande värderingar utmanas även i vår tid. Valen i Frankrike och i Grekland understryker allvaret. I inget av länderna har valrörelsen på allvar handlat om att lösa ländernas problem utan om kortsiktiga försök att bli populär.

Ingen ledare har trätt fram med seriösa lösningar för vardagen efter valdagen. Avveckling av energi – kärnkraftverk, högre skatt på ett fåtal rika eller sänkt pensionsålder som Frankrikes nye president gått till val på är samma populism som de partier i Grekland som vägrar betala statskulden.

Skuldkrisen beror inte på EU eller euron utan på att regeringar har låtit utgifter växa mer än inkomsterna i rädsla för att genomföra nödvändiga reformer.

Den viktiga politiska lärdomen från helgens val är att det trots allt är mycket svårare att förklara budgetkris, räntekris och arbetslöshet än de nödvändiga reformerna av arbetsmarknad, konkurrens, företagande och valfrihet i välfärden.

Politiska ledare har lätt att skylla på finansmarknaderna, kreditvärderingsinstituten, marknadsekonomin och utvidgningen när det är den egna oförmågan som är roten till problemen. De politiska uppgiften idag måste vara att återskapa förutsättningarna för våra stora framsteg under efterkrigstiden.

Först måste individens frihet åter bli överordnad. Politik som detaljreglerar invånarnas vardag motverkar dynamik och leder till frustrationer när förväntningar sviks och vardagen försvåras.

För det andra måste vi reformera marknadsekonomin så att konkurrens, innovationer och fritt företagande Europa frodas. Vi måste lämna vägen med regleringar, ökade offentliga utgifter och mer skulder.

EU:s inre marknaden måste omfatta också inte bara alla varor utan också tjänsteproduktion i allmänhet och välfärdens tjänster i synnerhet så att EU blir världens största marknad för varor och tjänster.

För det tredje måste Europa åter gå i täten för forskning och utveckling som överskrider gamla gränser. Våra universitet måste bli mer oberoende från det offentligas byråkrati och akademierna mer attraktiva för globala forskningsaktiviteter. Vi behöver utveckla globala kunskapscentra i Europa istället för nationella utbildningscentra som gamla tiders regionala universitet.

För det fjärde måste vi göra Europa till en stark kraft för demokrati i vår omvärld. Världens största ekonomi måste också kunna agera som världen största demokrati med en sammanhållen utrikes- säkerhets- och försvarspolitik.

Europa måste bygga på den enskilda människans frihet och rätt och respekt för individen. Politiken får inte bli till förenklade föreställningar om nationella motsättningar. Då vinner populismen och extremismen än mer mark.

Varken nationell inåtvändhet eller sociala ingenjörskonst kan bidra till framtidstro för Sverige eller EU. Vi måste tvärtom återskapa den vitaliserande tron på individens frihet i hela Europa.

Vi behöver fortsätta utvidgningen. Vi måste säkerställa social och geografisk rörlighet som frigör det bästa hos alla i hela Europa. Ekonomier och samhällen måste reformeras så att de lever upp till de krav som ställs för att vi skall bli den mest konkurrenskraftiga marknaden och den starkaste demokratin. Det kräver idéer, ideal och handling av samma slag som en gång gjorde EU möjligt.

Publicerad på Newsmill den 9 maj 2012.

Churchill föreslog en europeisk enhetsprocess, eftersom han så tydligt såg den som ett försvar för det som hans Storbritannien hade kämpat för under andra världskriget: toleransen, friheten, demokratin och det öppna samhället. Det handlade om ett nytt enande av Europa, en enhetsprocess som ingen nation skulle vara utestängd ifrån, en stor fredsordning för Europa.

Bara några år senare, den 9 maj 1950, blev den till en mer konkret plan genom Robert Schumans förslag till en europeisk integrationsprocess. Och idag har vi en europeisk union som binder samman Frankrike med Tyskland, öst med väst och med Kroatiens medlemskap och Serbiens förhandlingar som kandidatland även läker Europas gamla sår på Balkan.

Men dagens EU lever inte upp till de krav som dagens värld och morgondagens utmaningar ställer.

Skuldkrisen som plågar flera länder har inte uppkommit genom EU eller genom euron utan genom en nationell politik där utgifter har fått växa snabbare än inkomster och där regleringar och monopol har hindrat ekonomisk tillväxt och underminerat konkurrenskraften.

Det är inte för mycket marknadsekonomi som är södra Europas problem utan för lite. Det ställer krav på en reformagenda i varje land som vill kunna utveckla konkurrenskraft och som vill ökat välstånd och social trygghet. Samtidigt har EU ett ansvar för att göra det som kan bidra till bättre förutsättningar för varje enskilt land och för medborgarna. EU är världens största ekonomi och världens största demokrati. Likväl tar vi inte vara på de möjligheterna.

Vi saknar idag den reformagenda och den stora politiska idé som kom att forma ett nytt Europa utifrån andra världskrigets ruiner och som på 1990-talet kunde förena öst med väst under frihet och demokrati.

Vi behöver en reformagenda som gör Europa till den mest dynamiska kunskapsekonomin och världens största marknad med fler jobb, bättre miljö och en starkare tillväxt.

I frånvaron av det ledarskap vi idag behöver växer sig misstro och motsättningar starka. Vi ser det i form av hur ytterlighetspartier växer sig starka och föder extremism samtidigt som vi ser hur populism med löften om ökade utgifter och sänkt pensionsålder mitt i krisen kan vinna val.

Det är inte krisen som skapar misstron utan frånvaron av reformer och idéer som kan skapa en agenda för förändring. Det man kunde göra 1950, fem år efter andra världskriget, och under 1990-talet efter järnridåns fall måste vi göra nu.

Gunnar Hökmark
europaparlamentariker (M)

Publicerad i Norrköpings Tidningar den 5 maj 2012.

Med stöd ifrån de svenska socialdemokraterna i europaparlamentet finns förslag om att införa ett bindande tak för energianvändning och ett krav på minskad primärenergianvändning. Därtill återfinns förslag om långtgående detaljregleringar om hur offentliga byggnader ska renoveras eller hur mycket energibesparingar företag ska tvingas att göra.

Detta är en förödande väg att gå av flera anledningar.

Ett tak för energianvändning och krav på minskad primärenergianvändning kommer kraftigt att försämra förutsättningarna för svensk basindustri som i sin natur är mer elintensiv är sina europeiska motsvarigheter.

För att leva upp till de föreslagna reglerna skulle Sverige tvingas minska sin primära energianvändning med ungefär 82 TWh – eller mer – fram till och med 2020, beroende på hur man räknar. Men redan 82 TWh primärenergi är svårt nog – mer än 60 procent av den svenska industrins elanvändning skulle behöva tas bort, eller all uppvärmning av hus med direktverkande el eller fjärrvärme i Sverige, och då skulle man ändå ha en bit kvar för att nå målet

Det är dramatiska siffror som skulle kräva drastiska åtgärder. En viktig motor i svensk ekonomi skulle tvingas slå av på takten med minskad export och minskad tillväxt som följd.

Förslagen som nu diskuteras är så detaljstyrande att det förutom att det slår mot subsidiaritetsprincipen också innebär att det motverkar sina egna syften. Ju mer man detaljstyr desto svårare är det att fatta förnuftiga beslut på lokal, regional och nationell nivå. Sveriges klimat och energiförutsättningar skiljer sig avsevärt ifrån Sydeuropas och att på planekonomiskt manér förslå en lösning för alla som helt bortser ifrån detta faktum är rent oansvarigt.

I Europaparlamentets diskussioner kring detta lagförslag har jag yrkat på att förslaget ska avvisas. Inte för att det inte behövs energieffektivisering och inte för att lagstiftning inte kan ha en betydande roll i detta, utan för att det är energieffektivisering som behövs, inte planhushållning kring investeringar i energieffektivisering.

Med Sverige som exempel har jag istället fört fram att prissignaler och marknadsbaserade verktyg är det mest kostnadseffektiva sättet att främja ökad energieffektivitet. För att minimera kostnaderna för konsumenten är det viktigt att marknaden fattar beslut om vilka investeringar i infrastruktur som bidrar till ökad energieffektivitet. Dessutom har jag föreslagit att vi måste stärka förutsättningarna för konkurrens inom fjärrvärmenätet. Det är en viktig del i en politik för att öka fjärrvärmens konkurrenskraft och därmed användningen av biobränslen.

Så skapar vi förutsättningar för ökad energieffektivitet i Europa. Inte genom förlegade och överstatliga modeller som hämmar ekonomisk tillväxt och som motverkar en energieffektivisering som står på egna ben.

Publicerad i Norrbottens-Kuriren den 30 april 2012.

Det franska presidentvalet och dess betydelse för oss andra illustrerar hur europeisk politik har blivit just europeisk. Frankrike är inte bara en av Europas största ekonomier utan också en del av Europas krisekonomi. Frankrikes bristande konkurrenskraft påverkar våra gemensamma förutsättningar.

På motsvarande sätt bidrar de franska offentliga finanserna till att antingen stärka eller försvaga den europeiska finansiella stabiliteten. Med en skuldbörda som är större än Spaniens och ett budgetunderskott på drygt 5 procent får Frankrikes väg efter presidentvalet en direkt effekt på förtroendet för Europa och på förutsättningarna för återhämtningen. Inte minst för att Frankrike också är en av de största garanterna för de finansiella mekanismer som utgör krisekonomiernas finansiella brandvägg. Förtroendet för EU:s krismekanism hänger intimt samman med förtroendet för Frankrike.

Mer konkret; Förtroendet för Spaniens och Italiens finansiella stabilitet hänger direkt samman med förtroendet för Frankrikes förmåga att föra en ansvarsfull och stark ekonomisk politik. Om Frankrike blir en krisekonomi hotas europeisk återhämtning i grunden.

När Frankrike 1981 senast fick en socialistisk president, François Mitterrand, vann han med hjälp av löften om en ekonomisk politik med ökade offentliga utgifter, höjda skatter för företagande och på inkomster, ökade bidrag och kortare arbetsvecka. Det blev en katastrof i form av växande arbetslöshet och skenande inflation. Men den gången drabbades framförallt Frankrike. Övriga Europa drabbades mer indirekt av den svagare efterfrågan i Frankrike.

François Hollande går nu i ledningen till presidentvalets andra omgång med ett ekonomiskt politiskt program som är slående likt Mitterrands. Ökade offentliga utgifter, sänkt pensionsålder (tillbaka till 60 år från 62 år som Nicolas Sarkozy nyligen lyckats höja till), ökade bidrag till hushållen och ekonomiska stimulanser genom ett större budgetunderskott.

Den europeiska ekonomin är idag skör och ömtålig på ett helt annat sätt än 1981. Växande underskott och stigande skulder i Frankrike slår direkt mot den europeiska ekonomin i sin helhet. En växande kris i Frankrike kan mycket snabbt göra situationen för redan hårt utsatta länder som Italien, Spanien och Portugal, ohållbar.

Man kan tycka att de franska socialisterna inget lärt av vare sig sin egen historia eller av det som de senaste åren drabbat krisekonomierna. Försöken att stimulera med ökade underskott har lett till behov av drakoniska åtstramningar på grund av skenande räntor och svårigheter att överhuvudtaget finansiera underskotten.

Men deras ekonomiska politik förs inte i isolerat från Europa i övrigt. Det har alltsedan krisen bröt ut varit ett mantra från socialdemokratiska partier att man ska investera sig ut ur krisen genom ökade offentliga utgifter. Så skedde i Spanien och Storbritannien och det var även de svenska socialdemokraternas lösning. Bland annat åberopade man det spanska exemplet med ökat underskott som ett exempel värt att följa.

Och de europeiska socialdemokraterna håller envist fast vid denna tro på ökade investeringar hellre än minskade offentliga utgifter. De har motarbetat stabilitetspakten och det präglar deras syn på den ekonomiska politik som Europa i sin helhet bör föra.

Och de är entusiastiska till Hollandes framgång i den första valomgången. Hyllningarna till Hollande står däremot i stark i kontrast till den politik som socialdemokraterna säger sig vilja föra i Sverige. Här understryker man vikten av att hålla underskottet under kontroll. De har lovat att inte öka det. Men hur hänger det samman med den ekonomiska politik man stöder i länder som har än mindre utrymme för större underskott än Sverige?

Målet om ökade investeringar innebär ju antingen att man minskar andra utgifter, vilket Hollande inte vill göra, eller att man ökar ett redan stort underskott. Vill de svenska socialdemokraterna släppa stabilitetspaktens mål om minskade underskott för att istället låta det öka?

Stöder de ökade bidrag, sänkt pensionsålder och kortare arbetstid? Är det den ekonomiska politik de vill ska föras i Europa, i Sverige och i övriga EU? Det de säger ja till i Europa säger rimligtvis något om den politik som man även vill föra i Sverige. Hollandes löften kräver besked av Stefan Löfven.

Publicerad på Newsmill den 24 april 2012. Läs gärna artikeln, med kommentarer, här.

Det säger Gunnar Hökmark, vice ordförande för Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen, efter dagens omröstning i Europaparlamentet industriutskott om EU:s nya roamingreglering.

- Mitt förslag om ”lokal utbrytning” öppnar upp för nya och billigare sätt att använda en smartphone eller Ipad i utlandet. Genom WiFi-liknande alternativ ges konsumenter och företag möjlighet att koppla upp sig direkt via lokala nät i utlandet, utan att behöva betala höga roamingkostnader via sin hemmaleverantör. Därmed förändrar vi roamingmarknaden i grunden och prisregleringar för dataroaming blir överflödig, avslutar Gunnar Hökmark.