Allmänt

C och L signalerar sin egen oförmåga – artikel i Dagens Nyheter

Kategorier: Allmänt, Artikel

Oviljan att ens pröva en annan regering än en socialdemokratisk hotar förtroendet och respekten för demokratin i vårt land. Den oförmåga att bilda eller ens pröva rimliga regeringsalternativ som har kännetecknat de senaste tre månaderna påminner om att demokratins hot inte alltid kommer från dess fiender, utan också från dem som tror sig vara dess företrädare mer än andra.

Vill man värna demokratin ska man göra det genom demokratins och det parlamentariska systemets metoder, genom att rösta ner den politik man ogillar, inte genom att relativisera olika riksdagsledamöters betydelse. I ivern att hindra Sverigedemokraterna förhandlade de andra partierna efter valet 2014 bort betydelsen av att riksdagen består av 349 ledamöter, vare sig fler eller färre.

Sverigedemokraterna har en inskränkt syn på det nationella. Den bygger på rädsla för världen snarare än stolthet över vårt land. De är så rädda för världen att främlingar, medlemskap i EU och samarbete med Nato blir ett hot och inte en tillgång. 

Det främsta problemet med Sverigedemokraterna är inte migrationspolitiken som sådan utan deras grundläggande syn på invandrare och flyktingar. De relativiserar människors värde i en tid då många vill låta identitet gå före individ och låta makt gå före individens rätt. I dessa frågor befinner de sig i minoritet och kommer att röstas ner i riksdagen.

I en demokrati får inte partier proportionellt inflytande, utan det är majoritetens uppfattning som gäller. Därav följer att det inte finns något skäl att i demokratins namn utesluta Sverigedemokraternas, eller något annat partis, väljare från inflytande i frågor där de utgör en del av en majoritet. En majoritet som vill ha en ny regering, lägre skatter, ökade försvarsanslag, kamp mot kriminalitet och  fritt företagande. Stänger man dem ute från möjligheten att vara del av en majoritet gör man demokratin en skada, inte en tjänst. 

Genom att vid sidan om grundlagens regler formulera en annan parlamentarisk bas för maktens fördelning än den som väljarna har givit, skapades efter förra valet en artificiell bas för regeringen Löfven. På så sätt kunde en minoritet, under inflytande av ståndpunkter som stötts av mindre än en tiondel av väljarna, få styra med majoritetens goda minne.

Utrikespolitiskt fick detta konsekvenser bland annat i en för Europa unikt fientlig politik mot Mellanösterns enda demokrati och en försonligare linje mot dess brutala diktaturer. Kampanjen för en plats i Säkerhetsrådet präglades av en mjukhet mot hårdföra diktaturer som inte ens har redovisats för riksdagen. Oförmågan att hantera utrikespolitiken på ett balanserat sätt förenades med en oförmåga att hantera det säkerhetspolitiska haveriet i Transportstyrelsen liksom direkt ansvarslösa beslut vad gäller ansvar för och hantering av krisberedskap.

Den ekonomiska politiken drevs, som en konsekvens av Vänsterpartiets avgörande inflytande, mitt i en högkonjunktur in i en expansiv riktning med snabbt växande offentliga utgifter. Det har skapat  en situation där kommande kriser kommer att drabba oss hårt samtidigt som den rödgröna kartellens motvilja till reformer har försvagat tillväxtkraft och nu ger Sverige lägre tillväxt per capita än andra länder. Vänsterpartiets antikapitalistiska populism har bidragit till att driva Sveriges största bank och åtskilliga entreprenörsföretag ut ur landet. 

Oförmågan att reformera arbetsmarknaden och den klumpiga hanteringen av bostadspolitiken har fördjupat segregation samtidigt som bostadsbyggandet minskar i ett land med omfattande bostadsbrist.

Även vi som ogillar denna politik hade fått erkänna att den hade varit i sin ordning om politiken hade haft stöd av en majoritet av det svenska folket och därmed haft Riksdagens stöd, men så var det inte. Folket hade valt något annat än vad de fick. Det är fullt förenligt med grundlagen för partierna att göra så, men det bryter sig mot demokratins tanke om att väljarna i allmänna val ska få sin politik prövad om den kan samla majoritet, i stället för att deras val underkänns.

Nu blir detta avsteg från demokratins tanke mer allvarligt när två allianspartier inte ens vill pröva om en alliansregering kan bildas. Det innebär att man inte låter Sverigedemokraterna visa korten om de föredrar en alliansregering eller om de i praktiken vill acceptera en Löfven-ledd regering. Hade Sd röstat nej till en regering med alliansens fyra partier hade det varit ett viktigt besked, inte minst till deras väljare.

Centerpartiet och Liberalerna berövade – genom att först säga nej till en fyrpartiregering och sedan rösta nej till en alliansregering med två partier – väljarna möjligheten att välja mellan två alternativ som har sin bas i det svenska samhällets grundläggande gemensamma värderingar. Det försvagar politikens centrum och stärker de ytterkanter som är i konflikt med de gemensamma värderingar som vårt samhälle bygger på.

Det blir än värre när Liberalerna och Centerpartiet ger sken av att vilja lägga ut allianspolitik på entreprenad till Socialdemokraterna. Det är lätt att förstå om väljarna blir lätt cyniska inför politiken om Liberalerna och Centerpartiet på fullt allvar menar att de hellre ser att Socialdemokraterna genomför Centerpartiets och Liberalernas politik än att de själva gör det, av rädslan för att denna politik får stöd av ett parti vars värderingar de i övrigt ogillar. Det är en förnedrande signal om den egna oförmågan att regera. Vad de säger är att de inte ens själva förmår ge sina väljare ett alternativ till socialdemokratisk regeringsmakt.

Det innebär på kort sikt och under nuvarande politiska förutsättningar att de ger upp tanken på att det inom ramen för vårt samhälles grundläggande värderingar ska finnas ett regeringsalternativ till Socialdemokraterna. De låter därmed politikens centrum implodera som bas för de alternativ väljarna kan välja emellan. Därmed gör de andra och mörka krafter till alternativet för dem som vill byta regering och politik. Beskedet till väljarna blir att valet inte handlar om vem som skall styra Sverige, bara om vilken inriktning en socialdemokratisk regering skall föra. Det är bäddat för politikerförakt och att driva människor i armarna på populismens krafter.

Vill man värna demokratin och respekten för dess institutioner måste man värna dess funktioner. Gör man inte det gör man demokratin en otjänst hur mycket man än tror sig värna den. Att dessutom försumma verklighetens krav och ansvaret att åtgärda de problem vårt samhälle lider av till förmån för det politiska spelet motverkar inte extremism. Det ger i stället extremismen det extra syre den behöver för att bli ett verkligt hot mot vårt samhälle.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *