Bättre våga stå upp mot diktaturerna

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det är bra att den rödgröna regeringen nu säger sig vilja använda utrikespolitiken för att stödja demokrati i världen. I en artikel i Svenska Dagbladet beskriver de regeringens nya (sic) offensiv för demokrati. Ett problem är att artikeln mer handlar om att bunta ihop Sverigedemokraterna med moderaterna än att vända sig mot världens diktaturer. 

Sakläget är att socialdemokratisk utrikespolitik traditionellt har varit varm och omhuldande av diktaturer så länge de varit socialistiska. Tillsammans med Kubas diktator Fidel Castro hyllade Olof Palme i Havanna den kubanska revolutionen. Fortfarande ses Castro som en föregångsfigur och renässansfurste av socialdemokraternas utrikespolitiska etablissemang. 

Diktaturerna i Östeuropa ville man bygga gemensam säkerhet med och fördömde våra krav på frihet och demokrati. U-landsbistånd gick till diktaturer som Vietnam, Etiopien, Kuba och Tanzania liksom Zimbabwe och befäste diktaturens förtryck och fattigdomspolitik. 

När den iranska diktaturen på 1980-talet tagit form hyllades den av den socialdemokratiska partiledningen med orden att man ”bygger demokrati med pedantisk noggrannhet.” 

När den iranske utrikesministern för några månader sedan, med blod på händerna efter regimens brutala attentat mot demonstranter för frihet, besökte Sverige togs han emot med särskilt vänliga ord från det socialdemokratiska etablissemanget. Inte ett offentligt ord om det avskyvärda mördandet av oliktänkande.  

När ett antal socialdemokratiska statsråd tillsammans med statsministern besökte Iran präglades besöket av vänlighet och uppskattning, till och med med uppskattning för särskilda utbildningsinsatser för att hålla kvinnor i grupp som om detta var ett led i en feministisk utveckling. När Löfven besökte Saudiarabien sa han inte mer än att även Sverige har ett arbete att göra med jämställdhet, som om det bara handlade om en gradvis skillnad mellan ett totalitärt förtryck och ett land där demokratin är självklar. 

Demokratins förfall i Ryssland, Kinas allt hårdare förtryck, brutaliteten mot demonstranter i Hongkong och frånvaron av stöd för deras strävanden, tystnaden inför demonstranterna i Iran, kampanjen för att få diktaturernas stöd i FN och den ständiga kritiken mot Israel utan ens motsvarande kritik mot världens värsta diktaturer. Tystnad och acceptans har varit socialdemokratisk politik. Nu ska man genom svenska ambassader genomföra samtal om demokrati runt om i världen. 

Det är väl bra men bättre vore om Sveriges regering skilde på demokratier och diktaturer och sade ifrån mot diktaturerna liksom att man agerade mot de socialdemokratiska regimer som underminerar rättsstat och demokrati.

Om Rumänien var man tyst när den socialdemokratiska regeringen underminerade rättsstaten. Om Malta har man inte sagt ett knyst. Om Slovakien lika tyst. Helt rätt har man kritiserat Polen och Ungern, men som sagt inte de länder där man har vänner i regeringsställning. Man värnar inte demokrati genom partipolitisk inkonsekvens. Man gör det heller inte med kafferep på ambassader. Man gör det genom att stå upp för frihet och rätt var den än är hotad. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.