Bättre att få 20-talet rätt än att upprepa det 20-tal som gick snett

Publicerat av Staben den

I den dysterhetens tid som präglar pandemin, social distans och ensamhet samt nedstängningar i olika former – i Sverige kanske mest arketypiskt genom förbudet att vid kaféer i gallerior sitta fler än en person vid bordet – är det klart att hoppet om förväntningarna om gladare tider blir allt större. Det glada 20-talet blir 2021 ett självklart begrepp att se som en analogi. Mycket riktigt svämmar medier nu över av ekonomers och sociologers förhoppningar om att 1900-talets glada 20-tal nu ska återkomma under vår tids 20-tal, som om alla 20-tal är välsignade till att vara glada. Bilderna av charleston, den första närvaron av jazzen och högkonjunkturen från mitten av 1920-talet är lockande, även om de bilder vi ser framför oss är svartvita. Och det var en svartvit tid i flera bemärkelser.

Dels var det en frigörelsens tid från gamla traditioner och tabun. I Europa hade de gamla imperierna fallit och regimerna ersatts av demokratins frammarsch vilket bland annat ledde till den kvinnliga rösträttens införande, jämlikhet och frigörelse. Frigörelsen från det gamla präglade flera områden, från kultur, psykoanalys till synen på individens frihet, relationerna mellan män och kvinnor och sexuell läggning. Frigörelsen från det gamla och freden efter världskriget, som följdes av den tidens pandemi Spanska sjukan, var en befrielse som också kom att prägla forskning, innovationer, företagande och ekonomisk utveckling. 

I själva verket var 1920-talet en förlängning av en lång tids liberaliseringar som präglat stora delar av Europa och inte minst Sverige. Kanske kan man säga att de ekonomiska och politiska liberaliseringar som hade skett under decennierna innan och som fått ett brutalt avbrott med Första Världskriget, som då var det Stora kriget och aldrig mer skulle kunna komma att upprepas, nu slog igenom socialt, i sättet att leva, i kvinnors, och mäns, frihet och inom kultur och samhälle. Kanske kan man mer beskriva det som 1900-tal än som 20-tal. 

Det vi vet är nämligen att den sociala frigörelsen och den intellektuella friheten visserligen bestod, men konjunkturen och dansen upphörde 1929 med den stora börskraschen i New York som slog över hela världen. Då kom arbetslösheten, de revolutionära motsättningarna som funnits på gator och torg, men som tidigare betraktats som intressanta kafédiskussioner, slog över i våld och fattigdomen blev verklighet för miljontals. I Sverige fulländades det med Kreugerkraschen 1932 som fundamentalt kom att förändra strukturen på svenskt näringsliv. 

I Sovjetunionen som aldrig haft ett glatt 20-tal steg förhoppningarna om att utsträcka proletariatets diktatur till det Västeuropa som man ansåg var degenererat. I Tyskland och på andra håll trädde samma reaktion fram för den starka staten och det starka folket. I Sverige och i andra länder slogs kommunister och nazister med varandra, även om de från början var förenade i dyrkan av den starka staten och till slut kom de även i det dystra 30-talet att omfamna varandra. Kommunister i Sveriges riksdag försvarade Hitlers invasion av Polen eftersom det var i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten. Oavsett hur man förklarar 20-talet var baksmällan fundamental.

Men kommer nu historien att upprepa sig, som så många sociologer, ekonomer och företagsledare hävdar, mycket baserat på känslan av att ett 20-talsdecennium har en magi i sig? Kommer vi få en ny tid av fester, frigörelse, frisläppthet (vad det nu innebär i vår tid) och lysande ekonomisk utveckling? Ja, i vilket fall inte på grund av att vi lever i ett 20-tal. Så enkelt upprepar inte historien sig.

Men heller inte av de andra skälen. I vår tid är det inte frigörelsen och individens frihet som är de starkaste rörelserna, utan snarare de auktoritära. 

Polariseringen mellan politikens personer är uppenbar. De som tar steget och underkänner sina politiska motståndares legitimitet är många. Det sker för övrigt inte bara i de auktoritära regimerna, utan också i demokratierna. Trumps föraktfulla agenda mot sina motståndare har även i vårt lugnare samhällsklimat sin spegelbild i hur regeringsföreträdare menar att motståndarna är grisar, grymma människor och demokratiskt illegitima. Det är ett förfärande språkbruk som bär på många hot, inte minst eftersom det aningslöst anammas av de liberaler som går den auktoritära vägen och fördömer oppositionens legitimitet.

Historien upprepar sig sällan, men den lär rimma. Det är självklart att efter pandemins nedstängning av ekonomier och samhällen kommer en vår då öppenheten och nystarten dominerar. Men just eftersom vi lärt oss hantera pandemin på ett helt annat sätt än Spanska sjukan kommer vi sannolikt få leva med dess konsekvenser under en längre tid. Mutationer kommer att hemsöka oss, även med fortsatt vaccinutveckling. När det sociala livet öppnar upp kommer det nog inte gå nedstängningen sin motsats, utan till en försiktig normalitet. 

Ekonomin kommer självklart ta fart. Samtidigt kommer räkningarna på de största finansiella stimulanser som den ekonomiska världshistorien någonsin sett att delas ut. Vi har redan sett hur stimulanserna har gett en inflation där inflation inte räknas – nämligen i fastigheter och finansiella tillgångar – på nivåer som blir svåra att hålla även med en god konjunkturs vinster. Paket efter paket av stimulanser och monetära lättnader ger fler och fler pengar, samtidigt som färre varor och tjänster produceras. Så länge försiktigheten håller nere efterfrågan hamnar pengarna på börsen eller i fastigheter, men när efterfrågan kommer i kapp kommer självklart ett efterfrågetryck som, att döma av stimulansernas historiska omfattning, lär bli betydande.

Mot detta talar det som kallas den nya monetära teorin, som enkelt uttryckt säger att centralbanker kan öka penningmängden utan att det gör något, eftersom det hitintills inte har gjort något (ja, en inte särskilt rättvis beskrivning sett till hur dess företrädare ser det). Och det är sant att i den nedstängda världen har stimulanserna i stället hållit i gång nödvändiga verksamheter, samtidigt som efterfrågan har hållit sig själv i kontroll. Men när de riktiga investeringarna ska ta fart, de nya industrierna, de nya kraftverken, de nya näten, de nya anläggningarna, de nya bilarna och de nya slipsarna och klänningarna – hur ser det ut då? Då riskerar den nya ekonomiska teorin hamna där andra nya ekonomiska teorier redan hamnat – bland de gamla ekonomiska teorierna. 

I vår tid finns det skäl att hålla bromspedalen nere i kurvorna, att inte lösa varje problem med nya stimulanspaket som lätt blir politiska styrpaket för ekonomins inriktning, bygger upp finansiella bubblor och skulder samt riskerar att köra av vägen. 

Det är viktigt att komma ihåg att det glada 20-talet inte var så glatt, utan slutade i en depression. Hellre än att tänka på att vi ska upprepa 1920-talets glada dagar bör vi se till att 2020-talet präglas av det ansvar som vår tid kräver. Det handlar om de geopolitiska hoten från bland annat Kina och Ryssland, hoten från de auktoritära krafter som finns runt om på den politiska skalan, riskerna för överhettning och övervarvning samt risken för baksmälla. 

Nu är det dags att se hur vi kan skärpa konkurrens och motverka monopolliknande verksamheter, utveckla nya verksamheter och få fart på innovationer som förändrar vårt samhälle, från energipolitik, transporter och industri till omsorgen av våra äldre och sjuka. Det gör vi inte genom att pumpa in miljarder i de befintliga strukturerna, utan genom att frigöra företagandet och innovationerna. Den frigörelsen missade man nämligen på 1920-talet. Därför övervarvade ekonomin och därför växte motsättningarna mellan människor.  

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.