Blogg

Balfourdeklarationen och den israeliska staten

Kategorier: Blogg

Den 2 november 1917 meddelade den brittiske utrikesministern Arthur Balfour till företrädare för det judiska samfundet i Storbritannien den brittiska regeringens avsikt att ge sitt stöd till tanken på att i Palestina upprätta ett judiskt hemland. Det har kommit att ses som ett av de första viktiga stegen mot upprättandet av staten Israel. Mitt i det första världskriget ville britterna ge sin på hur framtiden för det sammanfallande Osmanska imperiets framtid skulle se ut.

Men Balfourdeklarationen om ett judiskt hemland i Palestina ska ses i mönstret av de nationella rörelser som präglade hela Europa och Mellanöstern under denna tid, en tid som präglades av de gamla imperiernas konflikter med varandra, demokratins genombrott och nationella strömningar. Bara några dagar efter Balfourdeklarationen ägde Oktoberrevolutionen (skillnader mellan olika kalendrar där, då och nu förklarar att den skedde i det som då var oktober men nu är november) i Ryssland rum vilket ledde till att nya stater och fria stater som Finland, Estland, Lettland och Litauen växte fram i Europa.

Året innan hade det så kallade Sykes-Picot-avtalet 1916 slutits mellan Frankrike och Storbritannien om hur det Osmanska riket skulle delas upp efter andra världskriget, med bland annat fransk överhöghet över Syrien och Libanon som konsekvens, ett Irak delat mellan länderna och med dagens Jordanien, Västbanken och Israel som det brittiska Palestinaprotektoratet. Så Syrien, Libanon, Israel och Jordanien är på olika sätt ett resultat av Sykes- Picotavtalet.

Men de är framförallt ett resultat av hur det Osmanska riket som dominerat Mellanöstern, Nordafrika och Balkan under en period av 100 år från början av 1800-talet till början av 1900-talet tvangs tillbaka och till slut åren efter första världskriget föll samman. Grekland hade blivit självständigt 1821. Rumänien, Serbien och Montenegro blev självständiga femtio år senare 1878 då Bulgarien blev till ett självständigt kungadöme inom det osmanska riket. Egypten hade tidigare under 1800-talet utvecklat sin självständighet, som man sedan förlorade till britterna, och på den arabiska halvön hade wahabisk nationalism lett till nya kungariken utom osmansk kontroll.

Där det Osmanska riket tvingades dra sig tillbaka växte allt starkare nationalistiska strömningar samtidigt som de andra imperierna passade på att expandera sina intressen. Storbritannien och Frankrike i Mellanöstern, Frankrike i Nordafrika, Storbritannien på den arabiska halvön och Egypten, Österrike-Ungern på Balkan och Ryssland på bland annat Krimhalvön som annekterats 1783. Fram till första världskrigets slut var det imperierna som regerade, därefter blev det de nya nationalstaterna som växte fram.

I Europa Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen liksom Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien var nu självständiga stater liksom det nyformade Jugoslavien, med alla dess stater från en annan tid som i dag åter uppstått, med spår i sina samhällen av århundraden av just de konflikter som präglade motsättningarna och striderna mellan det osmanska riket och Österrike Habsburg i århundraden. Och på den skandinaviska halvön blev Norge fritt från Sverige bara drygt 10 år innan Balfourdeklarationen, Sykes-Picotavtalet, det ryska imperiets fall, efter att Sverige 1903 dessutom avstått från att återlösa Wismar, Poel och Neukloster från Mecklenburg. Så sent som 1922 blev Irland efter en lång tid av gerillakrig och religiösa motsättningar som följer oss ända in i diskussionerna om Brexit en republik fritt från det Förenade kungadömet.

Gränsernas historia är en föränderlig mosaik som följer av historiens motsättningar, krig och förtryck. Där fred på grund av förtryck, etniska eller religiösa motsättningar, har gränser till slut tvingats fram som ett skydd för människors frihet och överlevnad. Det är något annat än den separatism som bara har inskränkt nationalism som sin egen drivkraft.

Det judiska hemlandet i Palestina blev efter det andra världskriget, efter Förintelsen och ett förlorat människovärde, och efter beslut i FN till staten Israel. Den nybildade staten, då delad mellan judiska och arabiska områden, överlevde de omkringliggande arabstaternas anfall med sina mångdubbelt större förband och kom att sätta dagens erkända gränser. Från Europa kom miljoner judar som överlevt Förintelsen och som flydde den utsatthet den judiska folkgruppen upplevt i en lång rad europeiska länder. Och samtidigt som araber flydde Israel och det krig som arabstaterna inledde flydde judar från Mellanöstern till det som nu blev en fristad för judar världen över.

Under århundraden hade de fått leva som andra klassens förföljda medborgare samtidigt med regelbundet återkommande rättslöshet och ständig utsatthet. Utan Israel som hemland hade de, liksom överlevarna från Europa, inte haft någonstans att fly till. Från Central- och Östeuropa flydde judar från det nya förtryck som där uppstod och som på nytt gjorde dem mer utsatta än andra. Från Sovjetunionen flydde de som kunde, och från Ryssland efter 1991 flydde än fler förföljelser och hat som präglat den  judiska befolkningens liv där i århundraden.

I Mellanöstern fanns och finns en antisemitism som inspirerade och inspirerades av Hitlertysklands propaganda. Precis som vi i dag i Sverige ser hur olika Vit maktgrupper förenar sig i sin antisemitism med den antisemitism som följt med invandring till Sverige från Mellanöstern.

I en tid då de religiöst grundade konflikterna i Mellanöstern och med den islamistiska extremismen hade vi utan Israel fått se nya förintelser, så som vi sett hur Yazidier och kristna, eller sunni och shiitiska muslimer drabbats i andra delar av Mellanöstern. Israel är i dag det enda säkra landet för olika trosinriktningar liksom man är för var och en oavsett sexuell läggning eller etniskt ursprung. Det är en judisk stat, det är den grundläggande rationalen för det judiska hemlandet, men är samtidigt ett öppet och demokratiskt samhälle likt inget annat land i dess närhet.

Runt om Israel ser vi nu hur den nya tidens säkerhetspolitiska hot som berör oss alla riktar sig som allra mest mot den enda demokratiska staten. De terrorgrupper som slår mot Paris, London, Köpenhamn och vars våldsextremism drabbat även vårt land har alla sitt ursprung i den region som omger Israel. Och de finns nu på andra sidan gränsen. Hamas som formar ett shariasamhälle och Islamiska Jihad i Gaza, den palestinska myndigheten som bygger på korruption, rättslöshet, som belönar terror med pensioner och som tillåter en ständigt levande antisemitism, Hizbollah och Daesh som är delade i sin egna mordiska konflikt i Syrien men som båda vill tränga fram över den gräns på Golanhöjderna som är Israels enda buffert mot hatets beväpnade krafter. Iran som stöder och finansierar Hizbollah och som genom terror och Hizbollah underminerat Libanon som självständig stat. Ryssland som är på plats i Syrien för att stanna, och för att ge Assad, Hizbollah och Iran ökat stöd. Om hatets krafter fick fritt fram i Israel skulle vi på nytt uppleva den förintelse som världssamfundet sagt aldrig mer ska få ske.

Både i de stora anfallskrigen 1967 och 1973, förutom 1948, såg vi vad som kunde hänt om de arabiska arméerna med sin väldiga numerära övermakt hade stormat in i landet. Arméerna och flygvapnen från Syrien, Egypten, Irak, Libyen, Jordanien var övermäktiga och hade etablerat en ny våg av brutal ondska mot det judiska folket.

I dag är det Iran som vill manifestera det största hotet men utvecklingen i Libanon, Syrien och Egypten innehåller en mängd hotbilder som handlar om antisemitism, hat och brutalt militärt våld. Och de terrororganisationer som redan slitit sönder stater och samhällen vill inget annat än att angripa ärkefienden Israel just eftersom den står för öppenhet, demokrati och människors lika rätt.

Tanken på vad som skulle hända om Hizbollah, Daesh, Islamiska Jihad eller Hamas, eller Iran och Syrien, fick möjlighet att utsträcka sitt hatiska våld i Israel utöver den terror, raketbeskjutningar och tunnelbyggen man ägnar sig åt borde vara en mardröm för var och en som sett den mardröm dessa grupper och regimer etablerar där de har makt.

Det finns inget unikt i framväxten av den israeliska staten som skulle motivera att tillåta fientlighet och hot om förintelse av landet. Under samma tid som Balfourdeklarationen utfärdades tillkom en lång rad andra stater, delvis av samma skäl, nämligen på grund av sammanfallande imperier där olika folkgrupper stod emot varandra. Det finns inget som skiljer Israel från dessa länder. Däremot är det uppenbart att Israel fyller ett behov som inget annat land kan uppfylla.

Israel är en lika legitim statsbildning som varje annan stat, kanske än mer genom att man faktiskt tillkommit genom ett beslut i Förenta Nationerna. Den israeliska staten har samma rätt att försvara sig mot våld, terror och krig som varje annan stat. Den har inte tillkommit på någon annans bekostnad. Den är däremot unik i form av att den är en fungerande stat som ger sina medborgare välfärd och värdighet. Den tvingas värja sina medborgare gentemot nya hot om förintelse uppburna av antisemitism.

Anfallskriget mot Israel 1967 blev en förlust för angriparna och ledde till att Israel ockuperade Västbanken, Golanhöjderna och Gazaremsan. Fredsprocessen har sedan dess handlat om hur man kan garantera säkra gränser och uppnå en tvåstatslösning. Det krävs en fred för att ockupationen ska kunna upphöra, annars är det som att Israel under krig ska lämna över territorier till dem som vill förgöra landet. En varaktig fred kräver mer än ett formellt fredsavtal, det kräver också en vilja att respektera Israel och dess gränser.

Man kan ha många synpunkter på hur Israel hanterar frågan om bosättningar på Västbanken, jag har det, men ingen av dessa synpunkter kan frikopplas från den verklighet Israel lever i, en utdraget krigstillstånd där grannländer och militära grupper vill eliminera landet byggt på ett hat mot det öppna samhället och judar. Dagliga terrorhot, myndigheter som legitimerar antisemitism, återkommande beskjutning av raketer, grävande av tunnlar för angrepp från Gaza och andra gränser, regimer som rustar för att visa att deras vilja att eliminera Israel också förenas med en växande förmåga. De mörkrets krafter som dominerar i omvärlden vill avgöra även Israels framtid.

Israel är unikt som demokrati och öppet samhälle. Som en rättsstat och som en ekonomi som ger sina medborgare växande möjligheter. Öknen odlas, vattnet återvinns, människorna utbildas, företag växer fram, män och kvinnor respekteras som fria individer och medborgare.

Det som är unikt är att den svenska regeringen, liksom den svenska kyrkan, i staten Israel ser det stora problemet i en region som i övrigt präglas av våld, förtryck, förakt för mänsklig värdighet, rättslöshet och ständiga hot om krig och förintelse. Det kunde vara lämpligt att vända blicken mot hatets och antisemitismens krafter, mot förtrycket och mördandet av människor, mot de regimer som är demokratins och det öppna samhällets fiender. Det vore bra för en sund fredsprocess i Mellanöstern att stärka de krafter som står för rättsstat och demokrati, som vill förena frihet med fred.

Det är unikt att Sverige heller agerar som ett indirekt stöd för dem som hatar Israel. Ingenstans står dessa krafter för en värdig människosyn.

 

 

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *