”Man kan lämna EU, men inte Europa och den verklighet vi delar”, skriver EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark apropå kraven att fler länder bör följa med i Brexitbeslutet och lämna gemenskapen.
Den brittiska folkomröstningen om att lämna EU ledde till ett Storbritannien i en mångfald av kriser.
En konstitutionell kris, eftersom det innebär en ökad splittring vad gäller Skottland och Nordirland.
En politisk, genom att både Conservatives och Labour drabbades av fördjupade ledarkriser. Conservatives lyckades lösa sitt problem genom att ingen Brexitanhängare visade sig villig att ta det fulla ansvaret för att föra ut landet ur den gemenskap och den ekonomi som formats inom EU.
En ekonomisk, genom att pundet föll och gjorde landet fattigare.
När Bank of England nu i augusti presenterade sin inflationsrapport var det med stort allvar inför nerväxlad tillväxt både i det omedelbara och i det medellånga perspektivet. Men än mer allvarligt är de långsiktiga förutsättningarna för investeringar i Storbritannien, där en mängd företag tidigare valt Storbritannien för att få full tillgång till den inre marknaden och nu vill säkra denna tillgång genom investeringar i andra länder.
Den finansiella sektorn är också i kris. Den vikande tillväxten och osäkerheten underminerar de brittiska bankerna, samtidigt som utanförskapet till den europeiska finansmarknaden driver många institutioner att flytta verksamheter till Amsterdam, Frankfurt och kanske Stockholm.
Men det stora allvaret gäller vårt gemensamma Europa. Putin fröjdar sig inför ett splittrat Europa. Le Pen gläder sig när nationella skillnader nu riskerar leda till motsättningar snarare än till gemenskap. Storbritanniens relation till länder som Ryssland och Kina blir nu mer utsatt, samtidigt som Europa i sin helhet blir svagare. EU är inte Bryssel, utan en union av länder och människor som samarbetar i det dagliga livet – med handel, produktion, forskning och arbetsmarknad.
Genom EU har vi kunnat se en återförening av Europa, där stater som Estland, Lettland och Litauen har kunnat utvecklas till europeiska samhällen i stället för att bli lydriken till Moskva. Jag deltog intensivt i den baltiska frihetskampen och jag följde mycket nära utvecklingen i dessa länder åren efter friheten och vet hur avgörande förutsättningarna för ett medlemskap var för deras, och för andras, utveckling. Nu lever vi en värld där mycket av det vi har uppnått hotas.
Den ryska upprustningen förenas med ett förakt för demokrati och rättsstat som hotar hela det europeiska samhället. Kina får ett allt större inflytande baserat på både ekonomisk utveckling och ökad militär förmåga. Det faktum att Trump är en av presidentkandidaterna i USA är ett hot mot västvärldens säkerhet. Turkiets utveckling är oroande. Islamistisk terrorism och ISIS hotar inte bara människor under deras makt utan kristna liksom judar i regionen liksom runt om i Europa. Ökad främlingsfientlighet utmanar grundläggande värden för våra samhällen. Flyktingfrågan är en moralisk och politisk utmaning för Europa oavsett EU eller ej. Klimatfrågan kräver ett starkt Europa. Det finns inget land som möter dessa utmaningar bättre självt. Man kan lämna EU, men inte Europa och den verklighet vi delar.
Storbritannien kommer att leva i samma Europa som vi andra men kommer stå utanför den gemensamma förmågan att fatta beslut i de frågor som är avgörande för ekonomi, finansmarknader, välstånd, social trygghet, miljö, säkerhet och fred. Som medlem i Nato förblir man en viktig partner för den militära säkerheten, men i vår tid hotas säkerhet och nationell suveränitet på fler sätt än det militära. Samtidigt blir besluten sämre när Storbritannien står utan rösträtt över det gemensamma.
Vad vinner britterna med att lämna? Ja, en del menar att man återfår en suveränitet och det kanske är sant i en formell bemärkelse. Men eftersom man kommer att tvingas följa de regler och lagar som utvecklas för den inre marknaden är sanningen den omvända. Och de ger upp den suveränitet det innebär att ta del i de beslut som formar det egna samhället. Det är klart att det är lätt att hitta mängder med byråkrati och detaljregleringar – som jag ivrigt vill bekämpa – i de gemensamma besluten inom EU men det är precis likadant när det gäller de beslut som fattas i Storbritannien och i Sverige. Och båda länderna tillhör dem som överreglerar i de gemensamma besluten.
Personligen är jag trött på att höra skrönor om jordgubbar, bananer, sandlådesand eller ballonger – som är just skrönor. I Sverige är jordgubbar lika fria gubbar som alltid. Men även om det vore så att jordgubbar var reglerade föredrar jag det jämfört med att göra Europa och vårt eget samhälle svagare när det gäller grundläggande värden som frihet, säkerhet, fred och respekten för våra medmänniskor. Det är dags att vi nu ser och försöker möta de hot som möter den fria världen.
Skilda uppfattningar om politik är vare sig i Sverige eller i Europa ett skäl för att lämna den gemensamma förmågan att ta ansvar för våra mest grundläggande värden. Europa måste kunna vara en stark kraft för de värden vi tror på i den värld vi lever i.