Är mer pengar lösningen på problemet? – artikel i Corren

Publicerat av Staben den

De riktiga problemen i Sverige finns inte i det politiska spelet och långt utanför sociala media, de finns ute i verkligheten.

Den senaste tiden har alltmer av den politiska debatten kommit att handla om behovet av ökade statsbidrag till kommuner och regioner. Debatten saknar dock en problematisering av varför dessa pengar nu, tillsynes akut, behövs och vilka problem de är tänkta att lösa, eftersom kraven på ökade anslag bara kommer månader efter att budgeten för 2020 röstades igenom i riksdagen. Det är tyvärr alltför sällan man ser den journalistiska rapporteringen hantera dessa frågor som handlar om verkligheten och inte det politiska spelet.

Hur kan det komma sig att Sveriges regering missbedömer kommunerna och landstingens behov så att man inte avsätter tillräckligt med medel? Vad är det för områden man missbedömt och är mer pengar verkligen lösningen på problemen?

Varje fråga i sig är här motiverad. Svenskar betalar redan nu mer pengar per capita än andra jämförbara länder till välfärden och ändå tycks de inte räcka. Finns det ett fundamentalt problem med den politiskt styrda välfärdsbyråkratin som leder till stora förluster behöver de åtgärdas, på samma sätt som man behöver hitta grunden till kommunernas och regionernas överbelastade system.

Går det att förklara alla ökade kostnader med ökad invandring eller är det så att vi har ovanligt ineffektiva system med dålig ledning? Det skulle kunna vara en möjlig förklaring, för ser man exempelvis till långvarigt socialdemokratiskt ledda kommuner har de större ekonomiska problem än de som haft skiftande majoriteter eller stabilt borgerligt styre, region Stockholm har exempelvis kortare operationsköer än i de flesta andra delar av landet.

Vilka är problemen som ska åtgärdas och låter de sig åtgärdas med mer pengar? I en del fall sannolikt men i de flesta inte, då systemen är just som de är. Men för politisk nyhetsrapportering och kritisk granskning borde det vara relevant att betrakta dessa problemområden istället för att reducera dem till ett politiskt spel frigjort från verkligheten.

Det samma kan sägas om många andra frågor, inte minst gäller det debatten om gängkriminalitet, avrättningar och bombdåd. Krav på politiska beslut som bekämpar den grova kriminaliteten beror på att den är en vidrig företeelse som man måste göra något konkret åt. Det är inte vidrigt att reagera mot det som sker, lika lite som det är fascistiskt att oroa sig över utvecklingen eller att kräva att kvinnor ska kunna gå hem sena kvällar utan rädsla.

Det är allvarligt i sig att den politiska debatten framställs som att den handlar om den politiska debatten, och dess spegelbilder på sociala media, istället för om verkligheten.

Det leder också till att den politiska rapporteringen blir som en ständig skolgårdsdiskussion om vem som har talat med vem, vem som vill vara med någon och vilka som har druckit kaffe tillsammans. Det är rent ut sagt tramsigt.

De riktiga problemen i Sverige finns inte i det politiska spelet och långt utanför sociala media, de finns ute i verkligheten. Den riktiga politiska debatten handlar inte om hur diverse troll och svansar ansluter sig till dem som i sociala media skriker högst och mest extremt, utan om den politik vi behöver.

Den handlar om vilka alternativ som finns för att med politiska medel angripa svåra samhällsproblem och frigöra våra möjligheter att utveckla vårt samhälle, inte om vem som skrev vad på twitter. De som misstar sig om detta misstar sig om Sverige.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.