Anförande vid riksdagens granskningsdebatt den 26 maj 2004

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Fru talman! När man går in i Riksdagshuset genom det som för min del är favoritentrén, nämligen stora entrén mot Norrbro, ser man en fascinerande fasad som på många sätt är en spegling av den tid då Riksdagshuset byggdes men också av den tid då grunden för det moderna Sverige lades fast.
Vi ser det stora emblemet med de tre kronorna, och vi ser ett antal figurer som helt klart inte är representativa för det svenska folk som byggde upp landet, men som på många sätt är representativa för den tid och de strömningar som formade det samhället. Man minner också om att många av de politiska frågor som vi hanterar på sätt och vis är eviga. Det gäller både konstitutionsutskottets olika frågor och riksdagens beslutsfattande i stort.
Där ser vi figuren av Axel Oxenstierna, som drev igenom de statsrättsliga principer som syftade till att binda kungamakten vid de beslut som fattades av rikets ständer. Det var en tidig föregångare till den diskussion som ständigt förs i denna kammare, nämligen hur mycket tillkännagivanden ska betyda för regeringen. Vi ser i Axel Oxenstierna också en politiker som syftade till att på olika sätt, om än i en helt annan form än i dag, föra en aktiv politik i Europa när det gällde att bilda ett på den tiden aktuellt evangeliskt förbund.
Vi ser Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius, som startade Sveriges första gymnasium just i Västerås, och som 1632 också startade en skola för flickor.
Vidare ser vi Louis De Geer, som minner om en annan sak som präglar vår tid, liksom så många andra tider, nämligen hur företagande över gränserna varit en grund för den svenska välfärden och hur öppenheten för ny teknik och nya tankar lagt grunden för det välstånd som vi i dag har. Han var en av sin tids ledande europeiska finansmän, men bidrog också till att lägga grunden för ett nytt företagande och ett nytt välstånd i Sverige. Detta kan vara en påminnelse för oss i vår tid om hur mycket inflödet av människor som kommer från andra delar av världen betyder för vårt välstånd.
Sedan har vi Pehr Olsson, ledaren för Bondeståndet, som på ett sätt spelar en symbolisk roll också i den bemärkelsen att det stora flertalet som gör det stora arbetet sällan får de stora rubrikerna och med sin kända identitet går till den stora historien. Likväl var det han och många andra som lade grunden för det Sverige som är i dag.
Men så ser vi också något annat. Vi ser att Moder Svea ackompanjeras av två personer: kvinnan, som symboliserar eftertanken, och mannen, som symboliserar vaksamheten. När jag häromveckan tittade på dessa figurer slog det mig att vi där ser ganska mycket av det som är en av riksdagens viktigaste funktioner, nämligen att stå för vaksamheten och för eftertanken – gärna den eftertanke som träder i kraft innan man fattar ett beslut.
Jag säger detta därför att när vi i dag behandlar konstitutionsutskottets granskning av regeringens och statsrådens utövning av den offentliga makten handlar det just om att balansera vaksamheten och eftertanken med den maktutövning som sker.
Jag tror att ett av de viktigaste citaten för oss att komma ihåg när det gäller offentlig makt fälldes av lord Acton en gång i tiden. Han sade: Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.
Han sade också något annat som är värt att komma ihåg och som i hög grad har bäring för det som är syftet med granskningen: Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.
En viktig uppgift för konstitutionsutskottet och riksdagen är att genom sin granskning ständigt se till att förebygga och lyfta fram. I Sverige har vi granskning i en mängd olika former. Vi har offentlighetsprincipen. Vi har riksdagsdebatterna. Vi har JO. Vi har numera Riksrevisionen och vi har KU:s granskning.
Om man ska lägga ett bredare perspektiv inför framtiden är min uppfattning att den granskning som konstitutionsutskottet gör bör vara vidare och bredare än den som vi gör i dag. Det finns anledning för oss att se till att utskottet, och därmed också riksdagen, får anledning och möjlighet att fånga upp den granskning som utförs av justitieombudsmännen och den som nu utförs av Riksrevisionen. Självfallet är det utskotten som har det första primära ansvaret, men jag tror att det vore en fördel om man kunde sammanfatta detta och se till att ingenting faller mellan stolarna och följa upp frågan: Vad gör regeringen åt de olika konstruktiva kritiska synpunkter som kommer fram i den samlade granskningen? På vilket sätt tar regeringen fasta på kritiken, och på vilket sätt åtgärdar man den?
Det är ett sätt att se till att den samlade kontrollmakt som i dag finns också tas till vara fullt ut i det parlamentariska arbetet.
I det betänkande som vi behandlar i dag riktas en tydlig kritik mot regering och statsråd på ett antal olika punkter. Det sägs ibland, inte minst från medierna, att det inte spelar någon roll eftersom statsråd sitter kvar och det inte händer något. Det har ingen kraft. De kan bara ignorera det.
Det är fel. I en demokrati är det alltid väljarna som ytterst fattar beslut om hur man ska döma den politiska maktutövningen. Vad granskningen innebär och vad den leder till är att vi lyfter fram det som har skett. Vi lyfter fram det som är fel eller som kan anses vara fel. Det innebär att det inte kan döljas av någon eller läggas åt sidan.
Det gäller i en lång rad granskningsbetänkanden, egentligen oavsett om det finns en majoritet eller minoritet bakom. Det faktum att det kommer upp i ljuset gör att – om jag får citera Lena Philipsson – det gör ont, i den bemärkelsen att riksdagen genom sin granskning visar inför medborgarna vad som kan bedömas vara rätt och fel.
Det finns ett antal ärenden som vi kommer att gå igenom under dagen. Jag vill inleda med att peka på det ärende som handlar om statsministerns relation till ett visst medieföretag, det som har kallats Schermanaffären. Det är ett enhälligt yttrande i utskottet. Utskottet konstaterar att ord står mot ord i den här frågan. Det är inte möjligt att säga något annat än att konstatera detta faktum.
Utskottet gör dock något annat som faller inom ramen för det som jag pekade på i inledning när det gäller eftertanken och vaksamheten. Utskottet konstaterar att, oavsett vad som hände i denna affär, är det avgörande för den offentliga maktutövningen att den alltid ska beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet. Om man överskrider detta begår man det som är illojal maktutövning där man otillbörligt använder den offentliga makten.
I detta ärende, liksom i alla andra, är det upp till alla bedömare att avgöra vad man tror och tror sig veta hände i detta fall. Det som är viktigt är att slå fast att om någon hotar ett medieföretag i sin position av offentlig maktutövare är det illojal maktutövning. Detta, fru talman, är ett viktigt konstaterande. KU är ingen domstol, men KU gör klart vad som gäller i detta fall och vad som bör gälla. Statsråd bör inte hamna i den situationen att de ifrågasätter medieföretags integritet eller urholkar sin egen integritet. Däri ligger allvaret i konstitutionsutskottets granskning i den delen.
Fru talman! I denna runda av diskussionen vill jag ta upp ytterligare ett fall. Det gäller frågan om val av ordförande för Europeiska rådet.
Jag anser att vi här har ett övertramp av statsministern som är tydligt påvisat och som tydligt visar att statsministern inte har drivit riksdagens linje i en viktig europeisk fråga.
Därmed har ett demokratiskt underskott skapats som är allvarligt därför att det är till skada för människors förtroende för den demokratiska processen och för processen inom den europeiska unionen.
Bestickande nog säger statsministern själv att det faktum att han har drivit en linje rakt i strid med riksdagen har lett till att utfallet av den konstitutionella processen inom EU har blivit en annan än den som Sveriges riksdag ville. Det är ett djupt allvar i detta, inte minst med tanke på att konstitutionsutskottet förra året riktade kritik i exakt samma fråga. Det är ett djupt allvar i detta därför att statsministern har hävdat att han kunde göra detta därför att han upplevde att man ändå skulle kunna få igenom det slutgiltiga fördraget i riksdagen.
Det är en hög grad av illojalitet i hur statsministern har agerat i denna fråga. Utskottet riktar en tydlig kritik mot honom i denna del.
Det är upp till väljare och enskilda att döma den fulla arten och omfattningen av detta, men konstitutionsutskottet är, med en mycket tydlig majoritet, entydigt i detta.
Fru talman! Vi har i vårt betänkande också tagit upp frågor som gäller Utlänningsnämnden och frågan om hur mycket tillkännagivaren ska besluta. Utskottet konstaterar att regeringen har varit mer långsam än vad som är rimligt.
Vi tar upp frågor om utnämningar till högre statliga tjänster, frågan om Östersjöns status som känsligt havsområde, regeringens redovisning av statens inkomster och utgifter och Näringsdepartementets handläggning. I en del av frågorna finns det majoritet och stöd för kritik, i andra är det en minoritet. I en del andra fall ser vi att det är skiljaktiga meningar.
Viktigt i alla dessa ärenden är att vi i vår granskning har lyft fram i ljuset vad som är fel eller vad som kan anses vara fel. Det är upp till den offentliga samhällsdebatten att föra detta vidare. Ingen kan säga att det vi har granskat nu kan döljas. Det finns på bordet, upp till var och en att bedöma på olika sätt.
Med detta avslutar jag inledningen till debatten om KU:s granskningsbetänkande KU20 och yrkar på godkännande av anmälan i reservationerna nr 1 och 8.

Kategorier: Anförande

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.