Anförande av Gunnar Hökmark (m) den 29 janauri 2003 i särskild debatt med anledning av Säkerhetskommissionens betänkande
Herr talman! Det öppna samhället har sina fiender, men det är aldrig deras åsikter som är hotet. Tvärtom är det öppna samhället det allra bästa för att bemöta allsköns typ av extrema åsikter.
Det som är hotet är de som har en tro på att deras övertygelse också ger dem rätten att använda våld mot andra människor och samhället för att tvinga andra till underkastelse och lydnad. Där finns hotet. Där måste också gränsen dras mellan det som ett öppet samhälles säkerhetstjänst ska syssla med och det som den inte ska syssla med.
Vi måste också komma ihåg att när det gäller dessa hot har vi en historia bakom oss som vi inte ska glömma när vi för denna debatt här i dag. Runtomkring i Europa såg vi efter andra världskriget liksom i dag att det öppna samhället hade sina fiender som också var beredda att sätta handling bakom orden. Vi såg det i länder som Estland, Lettland och Litauen. Vi såg det i Tjeckoslovakien efter Pragkuppen. Vi såg det i land efter land. Vi såg det under nazitiden.
Självfallet fanns det också de i vårt samhälle som inte bara hyllade diktaturerna utan faktiskt samarbetade med regimerna. De lät sig utbildas där och fick direktiv för sin verksamhet här. De tog emot pengar. De förklarade programmatiskt att den kamp som dessa diktaturer bedrev för socialismen ville de bedriva tillsammans med dem internationellt liksom här i Sverige.
Men det var inte bara dem. Här fanns också självfallet liksom i andra länder de som ansåg att deras åsikter gav dem rätten att tvinga andra till underkastelse. Bara för att ge en fond och bakgrund till den miljö som präglade Sverige kan det finnas skäl att läsa upp ett kort citat ur partiprogrammet för det parti som har begärt dagens debatt, inte för att den begäran är orimlig, tvärtom, utan för att ge en bakgrund.
I det partiprogram som gällde fram till 1985, det vill säga fyra år före murens fall skriver man i kapitel 10: Men i oktoberrevolutionen 1917 tog arbetarna och bönderna makten i Ryssland. Fascismen försökte krossa sovjetmakten. Men efter det andra världskriget förlorade kapitalismen ytterligare mark i Europa.
Herr talman! Det är så man beskrev demokratins förlust och hur diktaturerna segrade över de öppna samhällena. Man fortsatte: År 1949 segrade folkrevolutionen i Kina och de imperialistiska inkräktarna fördrevs. I dag har en tredjedel av jordens befolkning slagit in på socialismens väg. Man skriver sedan om hur dessa regeringar ska vara de internationella stödjepunkterna för befrielserörelser i olika länder.
Det är självfallet att det fanns de som tog dessa texter på allvar och inte bara såg det som ord utan mening. De fanns framför allt i de grupper som bröt sig ut ur bland annat Vänsterpartiet och formerade andra grupper. Men det allvarliga misstaget, och som också måste vara till grund för den diskussion vi för här i dag, är det misslyckande som det öppna samhället upplevde när det gällde att dra gränsen mellan dem som hade åsikter, hur befängda de än var, och dem som på olika grunder kunde misstänkas att omsätta dem i handling.
När man läser Säkerhetstjänstkommissionens rapport framgår det två saker. Det är dels att det var berättigat att ha kontroll, dels att den inte kunnat dra gränsen mellan rätten till åsikt och fri opinionsbildning å ena sidan och de faktiska hoten mot det öppna samhällets institutioner å andra sidan. Vi har det i form av den telefonavlyssning som inte borde ha skett och den hantering av överskottsinformation som har skett bristfälligt.
Jag tror att det i hög grad bottnar i att regeringarna under denna tid inte tillräckligt tydligt vågade stå upp för att det behövs en övervakning och kontroll och därför inte heller såg till att skapa sig lagrum och utrymme för att värna rättssäkerheten och integriteten för de enskilda.
Jag tror att det beror på att hemlighetsmakeriet kring det som var olagligt och en sammanblandning mellan regeringsmakt och parti också ledde till att vi fick ett hemlighetsmakeri kring hemlighetsmakeriet. Det skapade en dubbelmoral som är oacceptabel för det öppna samhället.
Om det finns några slutsatser vi bör dra är det att det öppna samhället måste försvara sig utmed tre olika linjer. Det måste vara ett tydlig krav på de olika institutioner som har uppgifterna.
För det första ska det öppna samhället försvara sig genom sin öppenhet. Det får aldrig leda till att man gör avsteg från det som rättssäkerheten och integriteten ställer krav på.
För det andra måste man kunna dra gränslinjen mellan dem som har åsikter och dem som utgör ett faktiskt hot.
För det tredje måste vi bygga ut formerna för att värna rättssäkerheten och kontrollen över dem som kontrollerar.
Vi måste se till att väktarna är bättre på att vaktas och att väktarna har väktare som slår vakt om integriteten för de enskilda.
Justitieministern har pekat på några vägar att göra detta. Det finns fler. Det är detta som bör ligga till grund för debatten om Säkerhetstjänstkommissionens rapport.