Blogg

Än är Polen ej förlorat II

Kategorier: Blogg

En uppdatering: såg att jag hade en bloggpost 2007 med samma rubrik, som även den ger en bakgrund till dagens Polen, innan katastrofen i Smolensk, tre år efter att Polen blivit medlemmar, och med en regering som bestod av det omvandlade tidigare kommunistpartiet.

 

Den tionde april 2010 störtade ett polskt flygplan med en högnivådelegation på väg till Smolensk i Ryssland för att högtidlighålla 70-årsminnet av Katynmassakern. I planet fanns Polens president, chefer för de olika försvarsgrenarna, ledande företrädare för den polska katolska kyrkan, för regeringen och för parlamentet. Planet störtade för att det fullföljde en landning som de ryska flygledarna i Smolensk avrådde ifrån.

Det blev ett prov på Polens nyvunna stabilitet att landet dagen efter fungerade. En regering kunde fatta de beslut som behövdes. Det polska samhället var i chock och i sorg men landet kunde gå vidare med rättsstaten som bas för ett öppet samhälle.

Men störtningen gav djupa spår. För många var det ogripbart att så många av landets ledning kunde omkomma som av en tillfällighet i samband med 70-årsminnet av en av Polens stora katastrofer och tragedier, nämligen Stalins beordrade avrättning av 20 000 polska unga män i fångläger, polska officerare, reservofficerare och akademiker, för att på det viset knäcka det polska samhällets förmåga att resa sig. En massaker som blivit känd som Katynmassakern men som utfördes samtidigt på ett antal olika platser. Katynmassakern lämnade ett djupt sår i Polens folksjäl men så gjorde också det störtade planet och de myter som kom att skapas.

Den omkomne polske presidenten Lech Kaczynski tvillingbror Jaroslaw kom att omfatta denna mytifiering liksom en betydande rörelse som sökte tröst i religion och polsk nationalism, i en pånyttfödd känsla att Polen som så många gånger tidigare var utsatt för andra länders konspiration. Så kom det stabila och moderniserande polska samhället att under ytan att påverkas allt mer av skuggorna från det förflutna. I Polens fall är det förflutnas skuggor långa. Ur dessa skuggor föds tankar och en världsbild som är svår att hantera i dagens öppna Europa och den öppna värld som det polska samhället liksom världen i övrigt möter.

Det blir ett inåtvänt klimat med kyrkan, tron och historien som bas opåverkade av moderna värderingar och nutidens möjligheter. Kyrkan och tron är det som under årtionden höll samman den polska nationen och historien påminner ständigt om både Polens storhet och om tider av ett förlorat Polen.

Skillnaden förstärks av att den polska befrielserörelsen dominerades av liberala värden, liksom den nyvunna friheten 1990, och av en utblick mot Europa och över Atlanten. Den nyvunna vardagen i frihet gav emellertid också det gamla polska samhällets förtryckta värden en möjlighet att resa sig liksom hela det civila samhälle som varit på undantag under kommunisttiden, och som kanske också upplevdes vara satt på undantag under den reformerande förnyelsen fram till idag. Modernismen och öppenheten pressas nu tillbaka till förmån för tradition och inåtvändhet.

Det innebär i sig inte ett brott mot vare sig demokrati, rättsstat eller det öppna samhället och är heller inte något som hör Polens framtid till. Men det är uppenbart att den nya regering som nu har ansvaret inskränker, och vill inskränka, rättsstatens oberoende, underminerar det öppna samhällets frihet och skadar demokratin genom att försvaga pressfrihet och yttrandefrihetens ställning. Det är allvar. Det som inte hände dagarna efter Smolensk händer kan man säga händer nu. Det är såret som på nytt öppnats. Det är sett i perspektivet av Polens snabba och lyckade förnyelse en tragedi som måste hanteras med djupt allvar och med rätten som grund.

Det allvarliga i utvecklingen i vårt grannland är inte bara att nödvändig modernisering och förnyelse får ge vika för tradition, nationalism och en gammal tids värderingar utan att regeringen när den agerar gör det i opposition mot det liberala och det rättsliga, i medveten konflikt med det europeiska och EU, som ett sätt att den vägen finna ett oberoende som man inte anser att friheten har gett.

Det är flagrant att politiskt motiverat och under stor hast byta ut ledamöter i Författningsdomstolen, att ställa Public service under ökad politisk styrning, att staten och regeringen utmålar media som en fiende, att man benådar brottslingar för att få ansvar för säkerhetstjänsten och att man utmålar omvärlden som socialistisk eller ockuperande.

En del av det som vi reagerar emot är polsk lagstiftning och nationell kompetens. Annat som pressfriheten och de rättsliga institutionernas oberoende bottnar i europeisk lag.

Det som nu sker i Polen har en annan karaktär än det som skett i Ungern. Den ungerska regeringen agerar maktfullkomligt och söker göra rättsstatens institutioner beroende till regeringsmakten. En del har man fått nej till av EU och inte gjort men annat har man kunnat göra. En gemensam nämnare är att politiken inte präglas av den respekt för grundläggande rättigheter och friheter som staten ska skydda och värna. Men samtidigt har den ungerska regeringen understrukit att man lyssnar och följer det som är europeiska beslut när det gäller kommissionens krav. Retoriken präglas av nationalism och en hårdhänt syn på rättsstat, invandrare eller EU. Men man är samtidigt mån om att inte gå Europa emot.

Det har funnits två reaktioner på den ungerska utvecklingen. Dels den rättsstatliga som har inneburit att kommissionen har utrett och ställt krav, och kunnat föra den ungerska regeringen inför domstolen om man inte följt kraven, dels den mer populistiska som ställt krav på politiska majoritetsbeslut för att fördöma Ungern.

Den förra har haft effekt och varit svåra för Orbanregeringen att inte följa, de senare har stärkt känslan av att EU försöker styra över Ungern och de ungerska väljarna. Den har dessutom vilat på den felaktiga uppfattningen att rättsstatens lagar utövas genom parlamentariska majoriteter, det vill säga det som den ungerska regeringen med rätta har anklagats för har blivit en del av Europas svar. Det har inte hjälpt utan förvärrat och försvårat.

Den rättsliga vägen är den enda väg som Europa kan och bör möta utvecklingen i Polen med, liksom när det gäller Ungern, Rumänien och Bulgarien. Eller Danmark och Sverige. Olika politiska majoriteter ska inte döma lag. Därför är det bra att kommissionen inlett en process av frågor mot Polen, liksom man gjort mot Ungern tidigare. Det kan vara värt att påminna sig om att Rumänien, som tveklöst är det land som genom sin antiziganska politik, korruption och tidigare regeringars maktfullkomlighet bryter mest mot europeiska värderingar inte har blivit föremål för de politiskt motiverade kampanjerna men heller inte den rättsliga prövningen.

Av en tillfällighet har den tidigare socialdemokratiska koalitionsregeringen med liberaler i Rumänien aldrig fått utstå politisk kritik från socialdemokrater och liberaler i Europaparlamentet, eller på motsvarande ledarsidor.

Tvärtom har svenska liberala ledamöter till och med hyllat den statskupp som den tidigare regeringschefen Pontas försökte genomföra genom att i en grundlagsvidrig folkomröstning försöka avsätta landets folkvalda president. Det understryker att det är rättsstaten som måste ligga till grund för hur vi hanterar de problem som vi ser, och som riskerar att bli allt större, i de länder som under decennier stått vid sidan om modernisering och liberal förnyelse av samhällen. Det är inte genom partipolitiska majoritetsbeslut vi försvarar rättsstaten.

De som tror lösningen på problemen i dessa samhällen är omröstningar i Europaparlamentet i syfte att utesluta dessa länder kommer inte bidra till att öka respekten för EU i dessa länder. Tvärtom kommer de stärka extremismens krafter. Det är också en udda tanke att mitt i den europeiska krisen 2016 då vi brottas med att hålla samman unionen – med Storbritannien och Grekland på kanten och EU-fientliga rörelser och extrema rörelser i varje land – påbörja en nedmontering av unionen. Det är ansvarslöst när det gäller att klara av de utmaningar vi har nu men också vad gäller den långsiktiga förmågan att hålla samman unionen och Europa.

Polen, Ungern liksom Rumänien och Bulgarien, liksom varje annat medlemsland, ska ständigt granskas i den rättsliga processen. Det är viktigt att Polen nu får de reaktioner och konsekvenser som en rättslig process leder till.

Det är inte så enkelt och så uppenbart som många betraktare tror. Polen är inte det enda land där det finns granskningsråd för public service, en myndighet för tillståndsgivning och politiskt inflytande över Public Service, det finns länder som inte ens har en författningsdomstol och länder som bara till helt nyligen öppnade upp för att nya lagar kunde prövas mot grundlagen, som för inte så länge hade partipolitiska företrädare som ordföranden för offentlig television och radio och myndighetschefer som bara rekryterades från ett parti.

Det är bara 25 år sedan man i Sverige ställdes inför domstol om man sände reklamfinansierad radio eller TV i Sverige. Och det är bara 30 år sedan ledande företrädare för regeringspartiet ville förbjuda paraboler för att förhindra satellit-tv. Så sent som 2010 var jag personligen med och satte stopp för att Sveriges Television och Sveriges Radio skulle ha ordföranden efter en partipolitisk fördelning.

Men Sverige har gått i rätt riktning och hade från början en demokratisk mognad och politisk stabilitet. Polen går i fel riktning och startar från ett helt annat sammanhang som en ny demokrati. Men just eftersom den rättsliga processen är svårare än den fördömande politiska är den desto mer effektiv och rättvis.

Ungern har gått i fel riktning och präglas av en politisk retorik som riktar sig emot det öppna samhällets värden. Men genom den rättsliga processen har landet tvingats följa rekommendationer och krav som kommit som en konsekvens av den rättsliga processen. Den rättsliga utvecklingen måste granskas och följas upp konsekvent för vart och ett av dessa och andra medlemsländer.

Den viktigaste uppgiften är nämligen inte att stöta ifrån utan att hålla samman EU kring de värden som ligger till grund för våra gemensamma lagar.

Ett Europa utan Storbritannien, utan Grekland och med länder som Polen, Ungern, Slovakien, Bulgarien och Rumänien under utstötning och blockerat av konflikt kommer inte kunna stå starkt emot Ryssland eller i flyktingfrågan, inte heller när det gäller ekonomi och värderingar. EU skulle under en lång period vara lamslaget av politiska processer för att utesluta enskilda länder.

Det skulle komma att lämna Balkan öppet för desintegration och nya konflikter, med ett Serbien som kommer att välja en annan väg än Europa, och det kommer att utsätta och exponera de i Centraleuropa utstötta länderna för rysk maktutövning och påtryckningspolitik, i än högre grad än som sker redan i dag.

Det skulle ge ökat stöd för extremism och för alla dem som vill utmåla samarbete mellan länder som ett problem, liksom för alla dem som vill ha gränser och ökad nationalism och färre eller inga gemensamma beslut. Det skulle ge syre till dem som vill lamslå eller blockera EU och som tror att utträde löser egna nationella problem. För Putin, Le Pen och Farage skulle det vara en triumf. En god regel är att man aldrig bör agera så att man stärker det öppna samhällets fiender.

Så vid sidan om de rättsliga processerna, som ingen ska få tvivla om och som ska gälla alla lika, står den opinionsbildning och den debatt om värdegrund som håller oss samman.

Den är svårare att beskriva och fatta beslut om än politiska majoritetsbeslut som träder in i stället för rättslig process. Den är inte lika konkret som politiska fördömanden och beslut att utesluta medlemsstater från gemensamt beslutsfattande men den förenar istället för att skapa nya motsättningar.

Men det är bara så Europas många skillnader kan överbryggas och övervinnas. Kanske var de större än vi trodde eller ville se. Vi var inte klara med det vare sig 1991, 1995, 2004 eller 2007 och är det inte nu heller. Men samarbetet ger oss möjligheterna. I grunden är det idén med Europeiska Unionen att ständigt fullfölja detta arbete. Under århundraden av frihetskamp har frasen “Noch ist Polen nicht verloren” återkommit och etsat sig in i nationalsången. Och så är det. Polen är inte förlorat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *