Blogg

Alltid mer, alltid ännu lite till och nästan aldrig ansvar för verksamheten

Kategorier: Blogg

Det är lite tröttsamt att varje problem i Sverige möts med ett åtgärdsprogram med nya miljarder. Alltför sällan med en förändring av verksamheter, ledning och prioriteringar.Tröttsamt därför att varje problem schabloniseras till ett pengaproblem, som om det inte finns organisationsproblem, ledningsproblem, strukturproblem, prioriteringsproblem och bristande politisk förmåga att avgöra vad och hur man ska styra.

Det är mot den bakgrunden svårt att förstå att det i medialogiken aldrig finns utrymme för frågor om det är pengarna eller prioriteringarna som är problemet, om mer pengar hjälper när inte tidigare ökade pengar har hjälpt och om allt är så lätt för politiskt ansvariga och ansvariga ledningsfunktioner att istället för att ta ansvar för verksamhetens utveckling och utformning säga att problemet är pengar.

Det leder till att, trots att vi ligger högre än någonsin vad gäller offentliga utgifter per capita inom viktiga välfärdsområden, den automatiska tron på lösningen likväl ständigt blir några ytterligare miljarder. Utan att man löser några av verksamheternas uppenbara problem.

De nya miljarderna minskar trycket på reformer och förändringar och det minskar trycket på ledningar för verksamheter att få dem att fungera bättre. I många fall innebär de olika miljardpåslagen nya detaljregleringar av verksamheter som i sin tur ytterligare underminerar möjligheten att styra och utveckla verksamheten utifrån de villkor och förutsättningar som gäller i det enskilda fallet.

Det kan självfallet tänkas att offentliga verksamheter drivs så effektivt som det tänkas kan, att cheferna är de bästa möjliga och att prioriteringar och mål för verksamheterna är de optimalt bästa. Det är inte bara osannolikt. Det faktum att en lång rad privata verksamheter har visat sig kunna fungera bättre talar också emot tron på det optimala.

Även de mycket stora skillnaderna i olika delar av landet vad gäller vårdköer skolresultat och tillgänglighet visar att verksamheter kan bedrivas bättre och sämre.

Men om problemet är att verksamheterna i sig inbjuder till effektivitet och onödig byråkrati och det i sin tur leder till att en mindre andel av de som arbetar i verksamheten får möjlighet att agera mot patient, äldre, elever eller på gator och torg för att där värna trygghet blir mer pengar bara ett påslag för att hålla igång den inre verksamheten istället för att mer händer i den verksamhet som direkt riktar sig till medborgarna.

Det faktum att socialister av olika slag nu jagar de verksamheter som ökat produktivitet och till och med går med vinst understryker att målet inte alltid är att göra verksamheten bättre utan att visa att man vill satsa ännu mer pengar på den. Verkligheten är ju att de vinster som privata företag kan göra med samma eller mindre pengar, trots att man når högre kvalitetsmål, är ett uttryck för en betydande förlust i den offentliga verksamheten.

Bristande ledning, bristande rutiner, övertung administration som kanske sin tur beror på att för många arbetar inom administration och prioriterar administrationens rutiner, bristande flexibilitet gentemot medarbetare och för mycket byråkrati på dem som är ute på det så kallade fältet.

Samtidigt bedrivs sjukvården inom 20 olika planekonomier, ett system som visat sig leda till betydande ineffektivitet och låg produktivitet bland annat på grund av att personal och chefer får mindre utrymme att utveckla verksamheten. De kommunala välfärdsverksamheterna präglas även de av de offentliga byråkratiernas bristande förmåga att utvecklas, prioritera och sätta människorna främst eftersom de detaljstyrs av politiker, bland annat genom en lång rad olika bidrag tillkomna för att visa handlingskraft mot problemen i byråkratin.

Det innebär inte att det finns verksamheter i Sverige som behöver ökade tillskott. Men det viktigaste tillskottet av resurser kommer genom att de resurser man har används effektivt och att organisationen utvecklas. Det är uppenbart att polisen behöver en organisatorisk utveckling och en ny ledning, inte bara genom ny rikspolischef. Det är också uppenbart polisen är underfinansierad sett mot de uppgifter den har och utvecklingen i samhället.

Men är skolans problem bristande resurser när den viktigaste prioriteringen i regeringens politik är att stänga dem som använder sina förutsättningar så man går med vinst. Är vårdens stora problem, trots många års tillskott, bristande resurser och inte organisationen och strukturen? De politiker som bara ser ökade pengar som lösningen på problemet konserverar problemen inom verksamheter som måste förnyas.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *