Allianslöst Sverige blir allt mer utsatt – artikel i SvD

Publicerat av Staben den

Det är obegripligt att svensk säkerhets- och utrikespolitik fortfarande präglas av misstro till allianser och gemenskap samt naiv tilltro till icke-bindande avtal och föreställningar om det kalla krigets neutralitetspolitik. 

När den internationella ordningen ständigt undermineras är det demokratier, öppna samhällen och små stater som förlorar allra mest. I det mönstret försämras Sveriges säkerhetspolitiska situation mer än andra länder i vår del av Europa.

Ett litet och allianslöst land som Sverige är mer utsatt än andra när internationell rätt betyder mindre och nationell makt mer. Vi är lika mycket måltavla som alla andra för dem som ser demokrati och rättsstat som hot och öppna samhällen som provokation men mer ensamma gentemot dem som inte låter internationell rätt stå i vägen när de vill attackera andra.

Tecknen på att internationell rätt försvagas är uppenbara, inte minst i vår del av världen där vår säkerhet avgörs. Ryssland bedriver krig i Ukraina, deltar i den syriska regimens bombningar av civila, har i strid med internationell rätt annekterat Krim, attackerat den fria sjöfarten, brutit mot INF-avtalet, finansierar och stöder extremistiska krafter i Europa, bedriver cyberkrigföring, utnyttjar öppna energimarknader för maktpolitik mot Europa samtidigt som man demonstrerar offensiv militär förmåga gentemot sina grannar.

Även utvecklingen långt bort slår mot förutsättningarna för svensk säkerhet. När världens största diktatur Kina blir världens största ekonomi blir dess ekonomiska makt allt mer en funktion av kommunistdiktaturens värderingar och offensiva politik mot omvärlden. Demokratiska staters tystnad mot diktaturens övergrepp och brutalitet är ett exempel. Den kinesiska regimens kontroll över stora investeringar liksom utvecklingen av strategisk infrastruktur styrs av värderingar som står i konflikt med internationell rätt och syftar till att ge Kina ökad makt över andra.

Länder som Iran, Saudiarabien och Nordkorea bryr sig lika lite om internationell rätt. Iran utvecklar kärnvapen i strid med internationella avtal, stöder terrorism, hotar liksom Ryssland sjöfartens frihet, vill utplåna ett annat land samt förnekar sina medborgare grundläggande mänskliga rättigheter. Saudiarabien stöder islamistisk extremism, bedriver krig i Jemen och låter avrätta människor i andra länder. Nordkorea utvecklar kärnvapen med hjälp av hackare som plundrar banker. Ingen av dessa regimer bryr sig om klimatfrågan.

Gemensamt för alla dessa regimer är inte bara att de förtrycker sina egna medborgare och bryter mot internationella avtal utan att de genom varandras gärningar finner en gemensam rätt att göra det.

Vi har fått en despoternas kollegialitet, där den enes brott ursäktar den andres, som utmanar demokratiernas gemenskap och den internationella rättsordning som lagt grunden för vår säkerhet.

I stället för att i strid med denna utveckling värna den internationella rättsordningen bidrar USA till att underminera den genom att säga upp handelsavtal, nedrustningsavtal, Iranavtal liksom klimatavtal, och talar till diktatorer som till vänner. Det finns därmed ingen annan motkraft av global betydelse till denna utveckling än EU. Europeiska unionen är i dag den enda globala aktören för liberal demokrati, fri handel, multilateral handelsordning samt ansvarsfull klimatpolitik. Ytterst, beroende på vilka krafter som kommer att påverka USA de kommande åren, kan EU också bli ensam försörjare av gemensam europeisk säkerhet.

Det är mot denna bakgrund obegripligt att svensk säkerhets- och utrikespolitik fortfarande präglas av misstro till allianser och gemenskap samt naiv tilltro till icke-bindande avtal och föreställningar om det kalla krigets neutralitetspolitik.

Svensk försvarspolitik bygger på passivitet till beslut som borde ha fattats för flera år sedan, en låt-gå-mentalitet till den vikande förmågan samt de växande hoten och för länge sedan krusade förhoppningar om en fredlig omvärld.

Den skiljer i sin ansvarslöshet ut sig från våra grannar och Europas övriga demokratier. Passiviteten i försvarsfrågan går igen i den handlingsförlamning och tysthet som präglar vår relation till utvecklingen av EU som är den gemenskap som i denna nya värld är vår främsta tillgång.

Vår förmåga att möta hela skalan av hot, påtryckningar, terrorism, cyberkrigföring, militära operationer och väpnade angrepp kräver europeiskt samarbete och gemenskap och måste stärkas i nuet. Mångfalden av hot på konfliktskalans alla nivåer kan vi bara möta gemensamt med andra.

Grunden måste vara vår egen förmåga att försvara oss och bidra till Europas gemensamma säkerhet. Det kräver en snabb återhämtning av försvarsförmåga i nutid och att vi gemensamt med andra når målet om 2 procent av BNP till försvar.

Men det är bara i försvarssamarbete med andra vi kan bidra till den regionala stabilitet som formar vår egen säkerhet. Sverige måste vara pådrivande för att EU utvecklar en gemensam försvars- och säkerhetspolitik.

Vi måste göra EU starkt i arbetet på att utveckla internationell handel, internationella avtal och värna mänskliga rättigheter mot varje regim som förbryter sig mot dem. Det är genom medlemskap i Nato som vi frigör oss från förhoppningspolitik till förmån för en säkerhet genom bindande och konkreta gemensamma åtaganden. När vi bidrar till andras säkerhet bygger vi vår egen.

Tillsammans med andra kan vi stärka den internationella rättsordning som är främsta förutsättningen för säkerhet och stabilitet i vår tid liksom för ekonomisk utveckling och vår förmåga att möta globala utmaningar.

För Sveriges del kräver det omedelbarhet. I en tid då den ryska ledningen blir allt mer desperat – och därmed oförutsägbar – för att värna sin makt samtidigt som det internationella regelsystemet blir allt svagare måste en regering tänka på landet och demokratin i första hand, inte på något annat.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.